Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kolumnen

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Som om apokalypsen stod för dörren.”

Bild: Erik Nylund
Akademiska strider tenderar att bli väldigt bittra eftersom insatserna är så små. Ungefär så lyder ett ofta citerat påstående. Vem som ursprungligen myntade talesättet är oklart; Henry Kissinger har nämnts men också andra namn.
Striderna handlar ofta om fåfänga och prestige, en typ av nollsummespel där den enes vinst med nödvändighet innebär den andres förlust, vanära och skam. För utomstående är konflikterna vanligen mer komiska än tragiska.
Det är svårt att låta bli att tänka på de ovan citerade orden när man dagligen tar del av den pågående svenska akademiska dokusåpan där fina människor, som enligt jobbeskrivningen förväntas besitta både snille och smak, pucklar på varandra. Denna storm, om inte i en tekopp så i en fin salong, har fått dominera nyhetsflödet de senaste veckorna. Överorden har stått som spön i backen. Vårt lands påstått goda rykte ligger i vågskålen.
Det hela är ganska bra underhållning men proportionerna har, tycks det mig, blivit groteska. Man måste fråga sig varför. Är det för att dölja Sveriges verkliga problem? Eller är det för att vi lever i ett så välmående land att små bekymmer, som i mer problemtyngda länder skulle framstå som rena bagateller, här ges en betydelse som kan tyckas löjlig? Som om apokalypsen stod för dörren.
Det som mest förvånar är att vi inte har sett liknande konflikter tidigare. Kanske har de förekommit men har då ägt rum bakom lyckta dörrar. Men nuförtiden äger mycket lite rum bakom verkliga eller virtuella lyckta dörrar.
Här handlar det om uppburna författare och professorer. Sådana tenderar ofta att vara självupptagna. Med det menar jag inget nedsättande. Att börja dagen i ensamhet framför en tom sida som ska fyllas med bokstäver kräver en personlighet som är sig själv nog eller, brutalare uttryckt, egotrippad och självupptagen. Att under åratal gräva ner sig i dammiga dokument som kanske resulterar i en bok eller uppsats som läses av några hundra passar en speciell personlighet som av ren självbevarelsedrift helst inte bör vara särskilt social.
Några röster har med förvåning beskrivit konflikten som barnslig och sandlådemässig. Men den förvåningen måste vara spelad. Även en person med ringa insikt i och begränsad erfarenhet av de litterära salongerna vet att ränker, konflikter och bakdanteri där hör till den normala samtalstonen; skvaller och förtal är vardagsmat.
Varför fick hon priset och inte jag? X fick ju stipendiet bara för att han känner Y och så vidare. Att bråk och personangrepp flitigt förekommer i sådana miljöer kan inte komma som en överraskning.
Svenska Akademien kommer inte att gå under. Varje stol har snart sin ledamot. The game of stolar kommer att fortsätta länge än. Men kanske sprider sig insikten att även snillen kan vara småaktiga bråkstakar med låga motiv och begivna på personliga vendettor.
Läs alla artiklar om: Krisen i Svenska Akademien
Gå till toppen