Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Episod - en uppsättning i mästarklass

Lars Norens pjäs "Episod" hade urpremiär på Malmö stadsteater i lördags. Bättre än så här går det inte att iscensätta Lars Norén, skriver Björn Gunnarsson.

Jörgen Thorsson, Elisabeth Wernesjö, Mitja Sirén och Åsa Persson i Episod. Föreställningen visas till och med den 21 april, på Malmö stadsteater.Bild: Urban Jörén
Av Lars Norén Regi: Sofia Jupither Scenografi: Erlend Birkeland I rollerna: Cecilia Lindqvist, Åsa Persson, Mitja Sirén, Jonas Sjöqvist, Jörgen Thorsson, Elisabeth Wernesjö.
I det antika grekiska dramat betydde episoden, episodeon, bokstavligen dialogpartiet mellan två köravsnitt, oden. Att Lars Norén döper sin nya enaktare till Episod ska nog förstås i det sammanhanget. Men här finns inga förklarande körpartier, bara dialoger som speglar, härmar varandra, repliker som slingor av tomhet och oförmåga. Äktenskapliga gräl har Norén transkriberat många gånger i sin dramatik. Men sällan har ett stycke byggts enbart på grälens outsagda uteslutningar.
Tre par i olika stadier av livet möts på en husvisning. Det äldsta paret (Åsa Persson och Jonas Sjöqvist) ska sälja sitt hus, mannens fädernehem. Bostadskrisen och bostadsbubblan är samtidstypisk grundval, men grälens mekanismer är tidlösa. Ett medelålders (Cecilia Lindqvist och Mitja Sirén) och ett yngre par (Jörgen Thorsson och Elisabeth Wernesjö) kommer på visningen. Kvinnorna är drivande i husköpsplanerna, männen ovilliga. Alla befinner sig på randen till skilsmässa.
Vardagstalets försök till härskartekniker bär hela texten. Den lättigenkännliga typ av irritation som kommer till uttryck i den utmanande frågan: ”Vad är det med dig?!” Språket bär ingen ömsesidig kommunikation. Bara irritation, eller den typ av aggression som den aggressive inte kan redogöra för om tillfrågad. En saknad som riskerar att förvandlas till hat. Den verkligt relationella dialogen uteblir, förvisas till tystnaden. Paren har verkligen inte sagt ”allt som finns att säga och lite till”. De har inte sagt något alls.
Jonas Sjöqvists rollfigur, husförsäljaren, är den enda som blir en aning fördjupad i sin egenhistoria. Han är klassmässigt underlägsen, vill bli bekräftad, respekterad. Symboliseringarna är oftast tysta, som att Åsa Persson står lutad mot väggen med händerna mot den, markerande att rollfiguren vill tränga sig ut i förtvivlan. Någon gång är symboliken utsagd, som när den äldre kvinnan visar mannen några brev hon skrivit för länge sedan, men aldrig skickat till honom. Däri finns förmodligen all hennes längtan, roten till all hennes besvikelse.
Som ofta hos Norén är barnet i centrum trots sin frånvaro. Det yngsta paret väntar sitt första barn. Det medelålders paret grälar om sonens idrottsträning och skolarbete. Det äldre paret är barnlösa, men det antyds något om ett foto; kanske en antydd tragedi och orsaken till kvinnans uppenbara sårighet. Men hennes vädjan förblir ohörd, och historien förblir outsagd.
Uppsättningen, som har urpremiär på Malmö Stadsteater och är ett samarbete mellan många svenska teatrar, är framför allt en triumf för produktionsteamet. Regi, scenografi (huset som ram, som rummet i ett dockskåp) och skådespeleriet är i fullständig samstämmighet och i yppersta mästarklass. Skådespelarnas absoluta närvaro i blickar och kroppshållning när de lyssnar in varandra är fantastisk att se, och rollbesättningen är helt enkelt perfekt. Bättre än så här går det inte att iscensätta Lars Norén.
Gå till toppen