Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Läsarbrev om manlighetsdyrkan, fredsrörelsen och Ungerns val.

Torbjörn Juliussen:
Professor Ian Buruma får reflektera fritt (Aktuella frågor 15/4) över historiskt betydelsefulla händelser utan någon historiefilosofi eller krav på samband mellan orsak och verkan. Här ges dunkla närmast psykoanalytiska resonemang en avgörande inverkan på betydande händelser i modern historia.
När begrepp som machoutbrott, hatare, japansk militarism och en handfull franska reaktionärer får spela en drivande roll i ett seriöst resonemang om Hitlertyskland, fascismen i Europa och Asien eller ett valutslag i USA blir det vilseledande och rent fördummande. Oavsett om man har en historiematerialistisk eller rent av idealistisk historiesyn så bör redaktioner hålla sig med krav på intellektuell nivå när stora och viktiga, helt avgörande händelser, diskuteras. Att psykoanalysen sedan Freud har ett visst existensberättigande kan nog ingen småbarnsförälder förneka, men när detta blir vägledande för förståelse för eller förklaring till fascism, kolonialism, imperialism och parlamentarism blir den intellektuella nivån låg. Buruma avslutar med ett än mer bakvänt resonemang, som om valet mellan Donald Trump och Hillary Clinton handlade om hårdis mot mjukis eller macho mot feminist. Det hade varit mer med sanningen överensstämmande att påstå att Trump blev president för att väljarna valde bort Clinton. Vad hade de att ta ställning till? Vem de kan anförtro kärnvapen.
En skribent som för resonemang kring historia utan en uttalad filosofi om densamma blir ointressant för läsaren. Man förklarar inte pjäsens budskap med enbart rekvisita.
Heidi Avellan:
Tanken med debattartiklar är att väcka tankar och samtal. Ian Burumas analys av manlighetsdyrkan är intressant i en tid när fasan för nationell dekadens och kulturer i upplösning åter lockar fram yviga utspel, haussandet av våld och extrem manlighet på flera håll i världen.
Jan Fredriksson, Föreningen Nej till Nato:
Daisy Balkin Rung kritiserar (13/4) fredsrörelsen för att inte kritisera Rysslands senaste övning i Östersjön. Men det finns inte en fredsrörelse utan ett stort antal organisationer som omspänner allt från pacifister till dem som vill att Sverige skall ha ett starkt försvar och om skribenten hade varit observant i sin bevakning av fredsrörelsen hade hon inte kunnat missa att det som flera av oss tagit upp är att Östersjön skall vara ett fredens hav och att Sverige skall bidra till detta. Tyvärr bidrar Sverige – bland annat i sitt nära samarbete med Nato genom värdlandsavtalet och Aurora 17 – istället till att öka spänningen.
Det är naturligtvis därför bekymmersamt när Ryssland övar så nära inpå vårt territorium. Men ett svenskt medlemskap i Nato skulle ytterligare förvärra situationen. Det finns starka politiska krafter som inte bekymrar sig för risken att Sverige kan bli ett slagfält mellan USA och Ryssland, utan istället driver en uppskruvad och oansvarig krigshets mot Ryssland med yttersta syfte att få in Sverige i Nato. Ett exempel på detta är att Natoanhängarna inte vill att Sverige skall ratificera FN:s förbud mot kärnvapen. Vilket innebär att de inte bekymrar sig om ifall det kommer att finnas kärnvapen på svenskt territorium.
Martin Lindström:
Sociologen Annika Eliasson frågar sig (Aktuella frågor 10/4) hur Ungerns regering kan sitta kvar när 60 procent av befolkningen ville byta ut den. Siffran kommer från en undersökning som genomfördes förra året.
Svaret är naturligtvis att regeringen kan sitta kvar därför att nästan 49 procent av väljarna röstade på regeringspartiet med stödparti i valet. Det vore bra om företrädare för akademiska ämnen kunde fokusera på det faktiska valresultatet istället för en ett år gammal undersökning där vinklingen på frågorna dessutom inte redovisas. De ungerska väljarna har uppenbarligen inte dragit samma slutsatser av samhällsproblemen i Ungern som Eliasson.
Gå till toppen