Kultur

Livet som en Krystwerk

Bild: Alexandra Hall

Krönika

När den feministiska teatergruppen PotatoPotato gör scenkonst av ämnet graviditet och förlossning, rör sig den personliga erfarenheten i fonden. På föreställningsaffischen figurerar de medverkande med sina egna småttingar i knät; en av dem har dessutom trotsat den kritiska läggningstimmen och rör sig hemtamt i foajén. I arbetet med föreställningen har kvinnor delat med sig av egna erfarenheter och därmed vilar en risk över projektet: vittnesbörd om att bära och föda barn kan lätt förvandlas till kladdiga historier om smärta och djurisk styrka, som kvinnor som själva står inför att föda tenderar att kränga. För att stilla sin nyfikenhet, och naturligtvis, sin ångest.
Det tar ett tag innan jag inser att ”Rosemarys Babyshower” (premiär 14/4) inte är någon introvert skildring av utspända bukar, softade fosteravbildningar och orgier i leverpastej. Jenny M Jensen gör entré under ett tak av svullna, vita ballonger – som töntifierad persona förmedlar hon en sång om ett du och jag som möts i hjärtslag inuti och hör ihop med Världen. Det kunde vara en karaktär ur en Disney-film, en bild av den rosigt väntande modern på resa bort från sitt förnuft. Men skenet i scenen bedrar.
Att vara gravid är ett tema som behandlats inom delar av filosofin, men som egentligen inte fått det intellektuella genomslag det förtjänar. Med avstamp i texter av författare som Iris Marion Young, Simone de Beauvoir och Julia Kristeva har PotatoPotato skapat ett manus och en dramaturgi som drivs av viljan att undersöka födandet som existentiell utgångspunkt. Första akten rymmer mer eller mindre roande gestaltningar av kroppslighet, som blir skarpa först då scenerna vecklas ut i hela sin absurditet. Som när skådespelarna förvandlas till två olika uppsättningar av pjästitelns ”Rosemary”, och med genomskinliga strumpor över ansiktet grinar illa åt försöken att regissera sina stundande förlossningar. Eller som när duon kastar humorn över bord och tolkar Pergolesis Stabat Mater: texten om barnmorskors arbetssituation förvandlas här till ett allvarligt politiskt credo.
Ändå är det först i andra akten som ”Rosemarys Babyshower” får mig att helt släppa tanken på den identitets- och konsumtionsvurm som präglar vår tids graviditetskultur. I en parafras på den elektroniska gruppen Kraftwerk, som här fått namnet Krystwerk, iklär sig Jenny M Jensen och Paulina Göth de manliga artisternas outfit. Bakom resta mikrofonstativ skildras ett bankande och kvidande förlossningsarbete där uttryck ges för både femininitet och maskulinitet.
Utan att vidare nämna hur, kan jag avslöja att andra akten blir ikonisk. Den höjer sig över tolkningen av krisen inom förlossningsvården som en kvinnofråga. För det är ju där, på KK, som allas våra liv börjar.
Gå till toppen