Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Marie Pettersson: Silvana Imam har ord för alla

Bild: Pierre Björk
Det var knökfullt i den största salen på Umeå Folkets­ Hus när Silvana Imam besökte Littfest tidigare i år, inbjuden som författare, för att prata om nya boken ”Silvana”, en kombinerad foto- och textbok. Hennes plan var försenat, så vi blev sittande i lokalen i över fyrtio minuter med Silvana Imams kraftfulla musik i högtalarna. Jag såg mig omkring i rummet. Där fanns en del ungdomar, kanske var de Ume-hiphopare eller­ stadens unga queergäng eller nåt? Men framför allt satt där drivor av sådana som jag. Bokfolk, kulturtanter i olika åldrar, med anteckningsblock och tygpåsar, säkert hyfsat hetero. ”Jag vet inte hur mina lyssnare ser ut, de som inte går på konserterna utan sitter hemma och lyssnar”, sa Silvana Imam när hon väl var på plats på scenen bredvid samtalspartnern Annika ”Säkert” Norlin. Och kanske är det Silvana Imams styrka, att lyssnarna finns i hela det där spannet.
Det är en förändring som skett i vårt land, skriver Ida Therén i förordet till boken, ”där begrepp som intersektionell feminism gick från smal universitetslitteratur till instagram-memes”. Där en lesbisk litauisk-syrisk-svensk rappare plötsligt kan fylla arenorna och bli hela Sveriges superdyke. Men Silvana Imams framgångar är såklart inte bara ett samtidsfenomen, utan beror också på att hennes låtar har en inneboende komplexitet som gör att de funkar i väldigt olika sammanhang: de kan skrikas på barrikaderna och festas till på festivalerna och lyssnas till hemma, som poesi.
Annika Norlin frågade om hon ser sig som en musiker som skriver låtar eller som en författare som står på scen. Det blev tyst i rummet, en lång stund. ”Jamen jag är nog framför allt en författare”, sade hon sedan, kanske pressad av boklanseringssammanhanget. Men tystnaden var ändå mer talande än svaret, och Silvana Imams diktning kan snarast sägas ingå i ett fält där en uppluckring mellan den talade/sjungna och den skrivna poesin är på väg att ske.
Poeten Yolanda Aurora Bohm Ramirez, som debuterade tidigare i år med diktsamlingen ”Ikon”, uttryckte det fint på en uppläsning då hen beskrev det som att själva strategin för hens diktskrivande var att hitta ”den optimala brytpunkten mellan det talade och det skrivna ordet”, strofen där allting klaffar och samspelar och en mikrofon blir lika gångbar som papper – och tvärtom. Poeter som Bohm Ramirez, Nino Mick – och Silvana Imam – ingår i en sådan­ rörelse i samtidspoesin, och Imam själv är en given förebild för unga poeter.
När jag läser Silvana Imams låttexter i boken ”Silvana”, uppställda som dikter, funkar de också ofta förvånansvärt bra att läsa som just poesi. Rytmisk, kraftfull, metaforisk poesi med oväntade språkliga vändningar och snygga rim.
Ändå är det nåt som skaver med att koka ner detta rebelliska konstnärsskap i en så klichéartad form – med högblanka sidor och snygga pressbilder – korsningen mellan coffee table-bok och barrikad liksom skär sig för mig. Men fuck såna regler, kanske Silvana Imam skulle ha sagt – de är ju bara till för att brytas.
Ikväll kl 19 samtalar Silvana Imam med journalisten Mona Masri på Malmö Stadsbibliotek.
Gå till toppen