Mot slutet av sitt liv blev Dmitrij Sjostakovitjs musik allt mer avskalad. Det tidigare så majestätiska anslaget i symfonier saknas nästan helt i de två sista symfonierna. I takt med att hans liv blev allt mer bräckligt och döden en påtaglig realitet begränsades musiken allt mer till sina elementära beståndsdelar. Allt överflödigt försvann.

Den 14:e symfonin är ett ypperligt exempel på denna process. Den stora orkestern har bytts ut mot en kammarorkester av stråkar och slagverk, med två sångsolister. De elva sångerna som utgör symfonin behandlar döden från olika synvinklar. Till en del finns Sjostakovitjs tidigare lätt groteska humor kvar, men verket är som helhet dämpat och återhållet. Döden är inget man skämtar om, i synnerhet inte i det forna Sovjetunionen.

Det avskalade uttrycket gör också Symfoni nr 14 till en av dem som är svårast att framföra. Balansen mellan det intetsägande neutrala och det överdrivet dramatiska är knivskarp. När HSO och solisterna Amelia Jakobsson och Taras Shtonda framförde symfonin på söndagen lyckades Stefan Solyom hålla den balansen genom större delen av verket. Sällan har jag hört HSO:s stråkar spela med sådan varierad och uttrycksfull klang. Slagverket var en nära nog perfekt prick över i:et med sina kommenterande insatser.

De två sångsolisterna var dock inte lika framgångsrika. Amelia Jakobsson räckte till exempel inte riktigt till för den intensiva sången "Självmordet". Här hade det behövts ett mer laddat slaviskt uttryck. Ukrainaren Shtonda klingade mäktigt på ett typiskt slaviskt vis, men många gånger blev det långt mer kraft än vad som behövdes.

Som helhet var framförandet värt all respekt för den engagemang och allvar som alla bidrog med.

Konsertens första halva bjöd på en hopplöst uppblåst tolkning av Musorgskijs "Dödens sånger och danser" i Sjostakovitjs orkesterversion. Här saknades nyanserna nästan helt. Shtonda blåste på med sin mäktiga bas för allt vad tygen höll. Jakobsson var dock utsökt nyanserad i Lili Boulangers "Pie Jesu.