Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Andrea Tarrodi har vida överträffat Titanen

Musica Vitae

KONSERT · KLASSISKT. Palladium, Malmö 15/4

Andrea Tarrodi imponerar ånyo. Foto: Jonas Billberg
En del konserter verkar trots goda prestationer stela och mallade. Icke så Musica Vitaes gästspel i Malmö, fullt av spontanitet och engagemang, av levande musicerande. Stråk­orkestern från Växjö har haft goda stunder tidigare, men det här tar priset.
Den tändande gnistan låg i händerna på violinisterna Malin Broman och Pekka Kuusisto. I några duetter av Béla Bartók tetades de så oborstat att samspelet och motspelet växte till finurliga sketcher. Det eggade exekutörerna, åhörarna likaså.
Nytända svenska komponist­stjärnan Andrea Tarrodi stiger snabbt på firmamentet: förra året uruppförd vid ”The proms”, nyligen fokuserad i en tonsättarweekend i Stockholm. Stjärnan svävar kring trädtoppar: de ”Paradisfåglar” hon avlyssnar och fäst på notblad vittnar om virtuost sinne för naturljud, transformerade till ornitologisk symfonik. Samtidigt tar hon tag i folkmusiktraditionerna, i Bartóks efterföljd.
Den legendariske resenären Sten Bergman ville på sin tid fara till Nya Guinea för att studera paradisfåglarna. Han borde besparats resans möda och inväntat Tarrodi. Musiker har härmat fåglar sen urminnes tid. Beethoven fick mycket beröm då han komponerade in en gök i ”Pastoralsymfonin”. Tarrodi har vida överträffat Titanen.
I dubbelkonserten ”Acanthes” utvecklar Tarrodi enveten stränghet och hetta. Enveten – men samtidigt beundransvärt koncentrerad och konsekvent. Ett kraftprov för alla parter.
”Sorg och glädje” hette Tarrodis sista programpunkt, i version för viola (Malin Broman) och cello (Daniel Tengberg) – anspråkslöst men utfört med lugn finess, ärligt, meditativt.
Det är glädjande att Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht” från 1899 spelas – den senromantiskt böljande klangdikten påminner om att 1800-talet är det sekel som föregår 1900-talet. Harmoniken är sprängfärdig, liksom den symfoniska diktens känsloflöden. Men det är inte modernisternas modernist Schönberg som håller i notpennan! Tolkningen? Hängiven, emotionellt laddad – gripande!
Musica Vitae.Bild: Alexander Mahmoud
Gå till toppen