Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ferneyhough har ett värde bortom myten om skandalsuccén

Ingen är rädder för Ferneyhough här.Bild: Regina Koerner

Brian Ferneyhough

ALBUM. La terre est un homme

Hans musik har kallats allt från extremt svårspelad till skitjobbig (!) och fått kritiker att närma sig konsert­husen med skallrande knäskålar. Brian ”den siste modernisten” Ferneyhough har sedan 1960-­talet skrivit musik som får publiken att slänga filosofiska Adorno-­ och Hegel­citat vilt omkring sig för att försöka förstå vad det är de hör.
Skivan ”La terre est un homme”, med ett titelverk som gjorde smärre skandal på 70-­talet, stammar ur ett brittiskt försök att återuppväcka intresset för en inhemsk tonsättare som aldrig riktigt slagit i sitt hemland utan fått emigrera till det seriösa Central­europa och amerikanska västkusten för att bli spelad, få en Stanford­professur och med tiden också något av en legend­status.
Nu ska man inte låta sig skrämmas alltför mycket av de förtjust skräckblandade berättelserna om Ferneyhoughs meterhöga partitur proppfulla med gnisslande nykomplexa stämmor och musiker som i protest vägrar spela. Det är ju ofta den typen av ”Våroffer”-­berättelser man spinner när man ska sälja in modern konstmusik som inte är av det mer emotionella och melodiösare slaget – myten om skandalsuccén.
Låt oss istället ta fasta på Ferneyhoughs också lustfyllt exhibitionistiska drag som Exaudi-kören och dirigenten James Weeks på den här skivan gestaltar så mästerligt – och faktiskt humoristiskt - i vokalverket ”Missa brevis”, ett verk som inte alls är särskilt svårt att förstå. Där det bara är att lyssna och dras med i de extremt expressionistiska körstämmorna i en mässa för en nutida publik som tänker att gud är död men ändå i ren desperation vill tillbe någonting.
FLER TIPS
Krzysztof Penderecki: Threnody to the victims of Hiroshima, med Polska radions symfoniorkester (album, Warner Classics) – Ett annat modernistiskt skandalstycke som för övrigt spelar en central roll på soundtracket till tv-serien ”Twin Peaks: The Return”.
Karl-Birger Blomdahl: Aniara (album, Caprice). Svensk modernism från 1959 som faktiskt blev mer succé än skandal. En nyversion sattes upp på Malmö opera våren 2017.
Gå till toppen