Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Trumpet trumpetande ekar.

Trump håller världens öde i sin hand. Comeys nya bok påminner om vilken usel hand det är att hålla i när åskan går. Utom för populister.

Donald Trump.Bild: Pablo Martinez Monsivais
Handelskrig med Kina. Kärnvapenkrig med Nordkorea. Iskyla i Kreml. Iranavtalet i svajning. Risk för ett världskrig med start i Syrien, ett 2000-talets svar på skotten i Sarajevo. Världens öde ligger i händerna på USA:s president Donald Trump. Impulsiv, egocentrisk och snarstucken.
Och utöver att jonglera med dessa dynamitgubbar stärker Trump en växande högerpopulistisk rörelse över hela världen.
Kusligt är bara förnamnet.
I veckan kom James Comeys memoarbok A Higher Loyalty: Truth, Lies, and Leadership med föga smickrande beskrivningar av Trumps agerande. Den föregicks av uppmärksammade intervjuer där den förre FBI-chefen sade att han inte håller med om det som sägs om att Trump skulle vara mentalt inkompetent. Det är värre:
”Jag tycker inte att han är medicinskt olämplig att vara president. Jag tycker att han är moraliskt olämplig att vara president.”
Vad Trump anser om Comey illustreras av att han kallar honom slimeball. Slempropp, snorkråka.
Den avgörande kritiken finns redan i bokens titel: en ledare måste vara ärlig och ha hög moral, annars ”kan vårt rättssystem inte fungera och då börjar rättsstaten upplösas”. Comey är en Bror Duktig och boken självfallet en partsinlaga i brännheta frågor. Men poängen är att han var där, omedelbart efteråt skrev ner det som sagts och nu försöker förklara sina beslut.
Som när han mindre än två veckor före presidentvalet meddelade att utredningen om Hillary Clintons epost öppnats igen. Det snuvade kanske Clinton på segern, men Comey hävdar att han ändå landade rätt i sitt val mellan pest och kolera.
Redan innan Trump svors in informerade Comey honom om att FBI anser att Ryssland försökt påverka valet. I boken beskriver han också den ytterst obekväma stund då han skulle berätta om uppgifterna i Steelerapporten om att Trump 2013 i Moskva träffade prostituerade som kissade på varandra i sängen där presidentparet Obama tidigare sovit – rysk säkerhetstjänst påstås ha detta på film. Han beskriver hur Trump inte förstår FBI:s självständiga roll utan kräver "lojalitet" och berättar om försöken att stoppa utredningen om den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, som tvingades bort sedan det framkommit att han ljugit om sina kontakter med den ryska ambassadören.
Han beskriver också stunden då han talade inför FBI-personal i Los Angeles och på tv-skärmarna läste nyheten om att han fått sparken. Och flygresan hem, då han korkade upp en flaska kalifornisk pinot noir, drack ur en pappersmugg och stirrade ut på ljusen från sitt så högt älskade land.
Att han skrev boken motiverar Comey med att "vi lever i en farlig tid för vårt land, i ett politiskt landskap där basfakta motsägs, grundläggande sanning ifrågasätts, lögner normaliseras och oetiskt beteende ignoreras, ursäktas eller belönas".
Dessvärre stämmer det här långt utanför USA. Misshagliga fakta viftas bort som "fejk", personangrepp haglar och tankefiguren ”vi och dom” stärks åter.
Efter tre år med högerpopulister som Sarah Palin och Tea Party-rörelsen verkade det omöjligt för Republikanerna att flytta längre högerut. Sedan kom Trump, inte som en blixt från klar himmel, utan som ”kulmen på en utveckling inom amerikansk höger som pågått sedan 1960-talet”, skriver författaren och USA-korrespondenten Martin Gelin i förordet till nyutgåvan av sin bok Den amerikanska högern, som först gavs ut 2012.
Gelin pekar på återkommande teman för Trump och hans tid:
Politik som är medvetet polariserande; öppen främlingsfientlighet; retorik som framställer den vita befolkningen som om vore den i underläge; en växande klyfta mellan stad och landsbygd och mellan hög- och lågutbildade; krig mot etablerade massmedier kombinerat med en parallell informationsbubbla av alternativa högermedier där fakta inte har någon betydelse samt ”en alarmistisk pessimism där många upplever att USA som politiskt projekt är på väg att haverera”.
Det mesta bekant också på andra håll, liksom ”en panikartad känsla av maktlöshet bland de vita män som upplever sig förbisprungna av själva samtiden”.
Högerpopulisterna delar in befolkningen i eliten, folket och outsiders – som svarta, judar, invandrare. Det är strukturen bakom en främlingsfientlighet som vita amerikaner i alla inkomstgrupper enades bakom i presidentvalet 2016.
Också det alltför bekant.
Det talas om ekonomisk oro och otrygghet, men som Gelin skriver, så har rasism alltid handlat om ekonomisk oro och materiella maktförhållanden:
"Rasismen är ingen lek som vita ägnar sig åt för att det är kul, rasismen är ofta ett konkret försvar av materiella resurser."
Trumps offentliga liv har präglats av rasistiska uttalanden, om allt från svarta och judar till de tröttsamma tiraderna om att Barack Obama skulle vara född i Kenya och att mexikanska invandrare är våldtäktsmän och brottslingar. Han, själv superrik elit, låtsas representera folket i sin kritik av etablissemanget. Utan att rodna.
Att en sådan person flyttat in i Vita huset ger populister överallt råg i ryggen.
Därför måste anständiga människor anlägga moteld. Vägra att låta sig viftas bort som ”pk”, stå upp mot rasism och påminna om att sanning inte kan avfärdas som fejk bara för att den är misshaglig.
Gå till toppen