Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kanske inte så gangsta, Kulturhotellet

Samtida rövhål? Linda Fagerström blir inte särskilt provocerad, men ser en lättfattlig introduktion till gatukonsten.

Blyertsteckning signerad Leon WUFC.

Contemporary assholes

KONST. Kulturhotellet, Helsingborg Pågår till 2 maj

Att döpa en utställning till "Contemporary assholes" är förstås försök till provokation. Men om verken på Kulturhotellets graffitiutställning också faktiskt lyckas provocera någon, lovar jag att äta upp en sprejburk.
Den som hoppas på skandal och panik får söka sig någon annanstans. Som en lättfattlig introduktion till street art och graffiti, kan utställningen däremot fungera.
Först möter oss några verk på temat ”en dag i graffitikonstnärens liv”. Dels en serie rånarluvor som har monterats bakom glas och ram och sen fått en sprejad linje lite nonchalant rakt över ögonen. Dels en glasmonter som, likt en graffiti-wunderkammer, redovisar gatukonstnärens attribut: skyddshandskar, tuschpennor, tegelsten, sprejburks-munstycken, en ansiktsmask och ett fönsterkuvert från Polisen – alltihop snyggt arrangerat som omhuldade reliker i ett juvelskrin. Inte särskilt provokativt, således.
Den där farliga känslan infinner sig inte heller längre in i utställningen, där några nonfigurativa verk på duk med skarpa linjer och blixtar är dekorativa på samma sätt som abstrakt modernism var på 1950-talet. Intill hänger något som starkt påminner om Jackson Pollocks droppmålningar från samma tid.
Det lite sökta provokativa tilltalet på "Contemporary assholes" är en smula anakronistiskt, eftersom graffitin sedan ett tag inte är så mycket outsider längre, utan en ganska självklar del av samtidskonsten och samhället i stort, inte minst politiskt. Tänk bara på gatukonstnären Shepard Faireys slagkraftiga bild av Obama, ett enkelt screentryck i 350 exemplar som Fairey först sålde på trottoaren utanför sin ruffiga ateljé, men som till sist trycktes i upplagor om hundratusentals.
Under Kallakrigsåren blev graffitin på Berlinmurens västsida en politisk symbol för västerländsk individualism, uttrycksfrihet och tolerans, och den amerikanske konstnären Keith Haring blev till och med inbjuden av Västtyskland att måla på muren vid Checkpoint Charlie 1986. De starka färgerna och flödande figurerna på ena sidan muren ställda mot den andra sidans fullständiga grå nakenhet blev en slående bild av de två staternas skilda kulturella självbild.
På Kulturhotellet leder en rad skickliga blyertsteckningar, signerade Leon WUFC, tankarna till Keith Haring. Också en svensk modernist verkar finnas i bakgrunden, skåningen Gösta Adrian Nilsson – GAN, som 1916 lämnade det instängda livet i Lund för kontinenten och en egen slags kubism.
Samtidigt vittnar de tecknade blyertsfigurerna också om en Walt Disney-lik tecknarglädje med grimaserande ansikten och akrobatiskt uttöjda ben, som påminner om Långbens kroppsspråk. Serieteckning är ju kanske det viktigaste populärkulturella uttrycket som graffitin inspirerats av – tillsammans med hiphop-kulturens musik och dans, förstås.
Egentligen har gatukonst en historia som är mycket äldre än både serieteckningar och modern konst. I Pompeji har arkeologer till exempel hittat flera bilder och meddelanden som berättar om, att den trakiske gladiatorn Celadus är alla flickors favorit.
Eller tänk på vikingen Halvdan, som i Konstantinopel för tusen år sedan ristade sitt namn på ovansidan av ett stenräcke i katedralen Hagia Sofia. Eller den svenske konstnären Carl August Ehrensvärd som på 1700-talet lämnade sin namnteckning på en marmorvägg i kejsar Hadrianus Tivoli utanför Rom.
I programbladet säger sig de anonyma konstnärerna bakom "Contemporary assholes" varken be om ursäkt eller söka försoning. Mot Kulturhotellets inramning av ordnade öppettider och beskedligt vävtapettäckta väggar blir känslan emellertid den motsatta: detta är ju trots allt ett städat galleri där konsten är till salu.
Måhända inte så gangsta. Däremot pedagogiskt och välkomnande, och det är inget att skämmas över.
Gå till toppen