Detta är vidrighet bortom allt mänskligt förstånd: bilden av en ensam människa instängd i en ubåt, på botten av Öresund, tillsammans med en man med fantasier om att döda på brutalast möjliga sätt och beredskapen, både praktiskt och mentalt, att genomföra dådet.

Dessutom en man som är på hemmaplan – han känner ubåten inifrån och ut. Han vet att ingen kan komma hans offer till undsättning.

Hur känns det när insikten träffar: han tänker skada dig, du är räddningslöst förlorad?

De bilderna har glimtat fram med jämna mellanrum under de mer än åtta månader jag har bevakat det som kallas "Ubåtssaken" – styckmordet på Kim Wall. Tätare glimtar under själva rättegången när obduktionsprotokoll och tekniska utlåtanden tillsammans skapat en hjärtskärande tydlig bild av hur mordet av Kim Wall gick till.

Detta är en mordberättelse som bara blivit värre och värre vartefter kroppsdel efter kroppsdel hittats och den misstänkte ubåtskaptenen kommit med nya versioner.

Den första kunde snabbt avvisas – han kunde omöjligt ha släppt av Kim Wall på Refshaleön. Där finns övervakningskameror som motbevisar saken.

Den andra höll ett tag – hon dog av krossår mot huvudet.

Sedan hittades huvudet utan skador. Och vi fick den nu gällande tredje versionen om gasförgiftning.

Men om Madsen inte sagt ett ord vid gripandet? Om han bara lösligt nämnt "en olycka" i förhören?

Om sedan inte Kim Walls torso flutit upp och om inte sedan det danska försvarets dykare med hjälp av svenska polishundar, specialiserade på att söka lik, finkammat flera kilometer av Kögebukten och hittat alla kroppsdelar?

Då hade inte Madsens trovärdighet varit så komplett krossad inför de granskande ögonen på domaren Anette Burkø och hennes två nämndemän. I domskälen återkommer de gång på gång till att det inte går att tro på honom.

Hans förklaring till de första versionerna – att han ljugit för att "skona anhöriga" – faller likaså platt inför det faktum att han valde att stycka kroppen.

Madsen har enkelt uttryckt själv snackat sig in i ett hörn, med all sannolikhet på grund av sin grandiosa självbild, konstaterad i psykundersökningen. Därefter har orden inte räckt till. Inte inför den beviskedja utredarna samlat i form av Madsens internetsökningar, filmer, belägg för utåtagerande sexualitet, praktiska förberedelser på att mörda, med mera. Ett polisarbete av yppersta klass, där inga resurser lämnats oanvända.

Men den som hade hoppats på ett avslut i och med domen får finna sig i besvikelsen. Madsen överklagar, och om man dömer av hans psykutlåtande kommer han aldrig att ge sig. Så processen lär gå till högsta domstolen för bedömning innan "Raketmadsen" kan stuvas undan i en cell på Herstedveds fängelse i Albertslund. Dit är det ännu flera månader.

Det tål att sägas igen: kärnan i det här mordfallet är så vedervärdig att den tränger genom skalet hos de flesta som följt den mer i detalj.

Även åklagare Jakob Buch-Jepsen säger att bilderna och scenerna från ubåten Nautilus "trängt under huden" på honom, trots en härdande yrkesroll.

Att bevaka det här fallet har varit som att glänta på dörren till helvetet. Men att sedan kunna stänga till och gå vidare.

Den lyxen har inte Kim Wall och hennes familj. Oavsett vad slutpunkten i processen blir.