Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Rösterna från östra sidan

"Det här är East Side Stories, det här är våra stories", sjunger ensemblen i öppningsnumret när "East Side Stories" har premiär på fredagsförmiddagen.
Timingen är smått osannolik. Helt simultant har polisen kallat till presskonferens för att berätta om razzian i en historiskt stor polisinsats som gjorts på Drottninghög tidigare i veckan. Elva personer har häktats för grova narkotikabrott och en av dem är dessutom skäligen misstänkt för sprängningen mot polishuset för ett halvår sedan. Ett första steg i det som polisen nu lovar är ett långsiktigt arbete för att göra området tryggt igen.
Samtidigt alltså premiär i Dalhemsskolans gympasal för den pjäs som lyfter fram människors berättelser i just stans östra delar – Fredriksdal, Dalhem och Drottninghög – och gestaltar deras stories.
Titeln flirtar förstås med tidernas kanske mest spelade och omtolkade musikal om gängkriminalitet, "West Side Story". Född från början som en idé att skildra fejden mellan katoliker och judar i östra Manhattan på 40-talet men som pjäs fick den premiär först 1957 och då handlade den om ungdomsgäng i stans västra delar.
Nu är vi tillbaka på östra sidan. I ett Helsingborg vars historier hart när aldrig berättas, mer än då det handlar om polisnotiser eller åtgärdsplaner. "East Side Stories" är ett demokratiprojekt stött av statliga kulturpengar, invandrarföreningar, studieförbund och inte minst Stadsteatern som på ett historiskt vis flyttar utanför det egna huset. Invånarnas egna berättelser utgör den kritiska massan och ur den har Annika Kofoed modellerat till en charmigt elegant historia som inte i första hand lägger tonvikten på dramatik och våldsamma gäng - utan koncentrerar sig på ungas vardag.
Det handlar om Saara (Andrea Jayakrishna) och hennes funderingar inför pappan som hittat en ny kvinna och mamman (Negar Zarassi) som vill skaffa sig ett jobb.
Det handlar om nyanlända Dedan (Leila Jung) som väntar på uppehållstillstånd.
Om gymnasieval, om karateklubben, om vägen till vuxenlivet.
Livet, helt enkelt, i mycket som det ser ut i de flesta stadsdelar.
*
Jag pratar med Joakim Thomasson, medarbetare på kultursidan och tidigare museichef, som i början av 2000-talet arbetade med ett liknande projekt för att samla in röster på Drottninghög. Han är uppvuxen i stadsdelen och ömmar för den. Men tycker också att det finns ett stigma, en särskild klang när man berättar att man kommer härifrån. "Det stämplas väl närmast som ett ghetto av vissa", säger han.
Hans projekt handlade om "publik arkeologi", ett sätt att undersöka hur folk är kopplade till den historiska plats de bor på. Hur funkar det i ett miljonprogramsområde där mycket av kulturlandskapet har gått förlorat? Tillsammans med unga boende i området grävde han bokstavligen i marken (vid Filborna bytomt), men kanske än viktigare i nuet.
För när invånarna formulerade sig om området skapade de också en relation till det.
Det var hela poängen. De skapade sina historier – och samtidigt sin miljö.
Joakim var tidigt ute med sitt arbete men har verkligen inte varit ensam. Mycket av det gigantiska projektet DrottningH – som redan har pågått länge och beräknas pågå åtminstone i 20 år till – har handlat om dialog, möten, kreativt biblioteksarbete, föreläsningsserier och annat som i grunden bygger på att människor som tidigare har varit väldigt osynliga nu lyssnas på. Vilket förstås inte alltid gör saker lättare för stadsplanerare, tvärtom.
"Folk uppför sig sällan som stadsplanerare har tänkt sig. Varför genar de över vägen när det byggts en fin cykelväg?", som Joakim uttrycker det.
*
Den som nu åker från city mot Dalhem för att se "East Side Story" passerar först det gamla HD-huset som planeras bli östra sidans nya kulturhus och utanför går Vasatorpsvägen som förbereds för busslinjen Helsingborgsexpressen som öppnar till sommaren i ansträngningar att minska avståndet till centrum. På Drottninghög är några av de mest genomgripande planerna ombyggnad av centrumet, förtätningen – och att släppa in trafik på området. Den gröna trafikfria oasen ses av vissa som incitament till otryggheten – av andra som trevnad. Stadsplanerare och polis vill ha in trafiken i säkerhetssyfte men boende har i dialoger inte tyckts hela pigga på att överge sitt bilfria område.
Nu har vi lämnat sjuttiotalet så det här avhandlas alltså inte explicit på scen i pjäsen, däremot smyger sig faktiskt en hel scen in som utspelar sig på ett hyresgästmöte. Det är intressant eftersom det kan vara värt att påminna om en avgörande sak: att Helsingborg överhuvudtaget på allvar kunnat sätta in detta enorma förändringsprojekt av en stadsdel är beroende av att man alltjämt har ett kommunalt bostadsbolag med betydande bostadsinnehav där. I Botkyrka sålde det kommunala bostadsbolaget av ett större område i Alby med löfte om långsiktigt ägande – nyligen lades rubbet ut för försäljning redan efter två år.
Nå, "East Side Stories" väcker otroligt många frågor till liv – och förmår faktiskt ge röst åt de som inte alltid hörs.
Den ges fram till den 17 maj, se den!
Gå till toppen