Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Rakel Chukri: Amatörpsykologernas inträde i Akademiedebatten

Lena Andersson och Ola Wong försöker vifta bort kritiken mot Svenska Akademien som simpel avundsjuka. Trots sina hetlevrade inlägg anser de sig parodiskt nog representera en kylig rationalitet medan alla andra beskrivs som argbiggor, skriver Rakel Chukri.

Det finns ett ord som ofta dyker upp i svenska debatter. Avundsjuka. Det används som ett vapen för att tysta eller förnedra någon som är kritisk. Den som häver ur sig ordet tillämpar en ytterst simpel amatörpsykologi, för hur kan man på djupet veta att en meningsmotståndare drivs av just avund och inte av rättvisekänsla eller empati? Sådana invändningar viftas självklart bort av dem som är övertygade om att otaliga svenskar drivs av den ”dolska, lömska, smygande, skelande, giftiga, (gul)gröna, svarta afunden”, för att citera SAOB.
Den senaste veckan har skribenterna Ola Wong och Lena Andersson förklarat krig mot den blågula Jantelagen. Målet är att rädda det stackars brottsoffret Svenska Akademien. I DN proklamerade Lena Andersson att den ”blodtörstiga förföljelsen” av Horace Engdahl till stor del handlade om ”simpel avund.” Häcklarna stod helt enkelt inte ut med att karln är vältalig. Det slutade inte där, utan Andersson menade att hetsjakten kom ur ”vårt samhälles populistiska förakt för meriter, bildning och auktoriteter”.
Hennes argumentation bitar bara på den som förtränger att hundratals forskare och författare, i två upprop, har kritiserat Akademiens tystnadskultur, vänskapskorruption och jäv. Lena Anderssons motståndare är alltså konstruerade. Ren fiktion. Såvida man inte köper konspirationsteorin att akademiker och författare bedriver en hemlig kamp mot bildning, meriter och vältalighet.
Även Ola Wong låter fantasin löpa amok för att förstå varför så många är så arga på De Tio. I Svenska Dagbladet slår han fast att det ”stora problemet i kultur-, forskar- och medievärlden är utbrändhet och otrygghet […] Det är kanske en orsak till att många från just dessa branscher blivit så extremt upprörda över Akademien”. Wongs tes är att skriftställarna och forskarna trånar efter Akademiens typ av välbetalda livstidsposter. Väl framme vid slutspurten har han fullständigt anammat rollen som Dr Phil: ”Det är den gamla svenska avundsjukan som skriker, nu förstärkt av resonanslådan i prekariatets ångest över framtiden.”
Ola Wong och Lena Andersson är inte de första som leker amatörpsykologer i det här dramat. Men deras budskap är bekymmersamt. I princip undrar de hur människor understår sig att ifrågasätta den upphöjda Akademiens agerande. De reducerar alltså debattörer till en pöbel som viftar med högafflar utanför Börshuset.
De låtsas inte om att många av Akademiens kritiker upprepade gånger har uttryckt en djup sorg över att Akademiens betydelsefulla språk- och litteraturarbete riskerar att bli lidande. Eller att kritiker har framfört saklig kritik mot ledamöternas oförmåga att hantera krisen. I stället talar Wong om ett ”hat” mot Akademien och Andersson varnar att populistiska attacker leder till fascism. Deras självbild är parodisk. Trots sina hetlevrade inlägg anser de sig representera en kylig rationalitet medan alla andra beskrivs som argbiggor.
I sin strävan att utmåla svenska intellektuella som en missunnsam pöbel ignorerar dessutom Wong och Andersson att den fränaste kritiken mot Akademien har kommit från avhopparna. Det blev nyligen känt att Kjell Espmark, Klas Östergren, Peter Englund och Sara Danius kontaktade Nobelstiftelsen för att kräva en kriskommission. Drivs de också av simpel avundsjuka och populism?
Läs också Vem skulle ha tagit emot ett skandalsmutsat litteraturpris med öppna armar?
Det finns säkert tillfällen där man kan misstänka att oginhet är en faktor. Men frågan om Svenska Akademiens framtid är av en sådan dignitet att den inte bör kidnappas av debattörer som tvångsmässigt dammar av gamla käpphästar. I fredags beslutade De Tio att inget litteraturpris delas ut i höst. Kjell Espmark, som satt i Akademien i 37 år, sa att ”diskussionen har klargjort innebörden av den röta som fått fäste inom Akademien. Dess höga mål har fått vika för vänskapskorruption, försök att mörka allvarliga överträdelser, grova brott mot gällande jävsregler, unkna machovärderingar och arrogant översitteri”.
Dagen efter satt Lena Andersson i TV4. Hennes ilska riktades i stället mot avslöjarna. Hon påstod att Dagens Nyheter "har byggt en slags religiös kult kring de här arton kvinnorna som vi ska offra till”. Vilken analys är mest trovärdig och saklig – Espmarks eller Anderssons? Valet är inte särskilt svårt.
Gå till toppen