Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: Hämnd och vapen. Men också hopp.

På hundra dagar nu har ingen skjutits ihjäl i Stockholm i det där meningslösa våldet som håller utanförskapsområdena i ett järngrepp. Men trenden har ännu inte vänt, säger kriminalkommissarie Gunnar Appelgren.
Appelgren var en av dem som deltog i scensamtalet på Dramaten häromkvällen efter Fryshusproduktionen Klipp han som också turnerat i Malmö. Han stod intill Anna, vars son Oliver är en av dem som våldet tagit. Sorgen gick nästan att ta på.
Och den låg över hela pjäsen, som bygger på autentiska berättelser om nioåringar som blir springsjasar åt knarkhandlarna och blodshämnd. Förr hade gängen tydliga områden och regler, bortom ens gata ”blev det knas”. Idag finns ingen tjuvheder, men gott om vapen. Våldet eskalerar och ingen minns riktigt längre hur allt började. Barn dödar barn och systrar och mammor och bröder och pappor och vänner sörjer och undrar varför polisen inte stoppar det hela. Fast golare har inga polare, så rättsvårdande myndigheter har svårt att hitta de skyldiga.
Men arbetet mot gängen ska vara som en "sovjetisk stridsvagn, som inte stannar förrän vi är i Berlin", förklarar polischef Jale Poljarevius som i SVT:s Opinion Live (3/5) kunde vittna om hur en målmedveten kamp bär frukt i Uppsala: sedan 2016 trehundra gripna gängmedlemmar, 82 år i fängelsedomar och flera utvisade.
Det går. Det måste gå. Det är nog nu.
Gå till toppen