Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Parken – en dystopi utan begränsningar

Bild: Malin Arnesson

Parken

Musik: Hans Gefors. Libretto: Botho Strauss, Hans Gefors. Regi: Vera Nemirova. Scenografi: Jens Kilian. Kostym: Mathias Clason. Ljus: Andreas Fuchs. Dirigent: Patrik Ringborg. I rollerna: Eric Greene, Hege Gustava Tjønn, Zoltán Nyári, Line Juul Andersen, Torstein Fosmo, Carl Ackerfeldt, Susanna Stern, Bengt Krantz, Stefan Dahlberg, Eir Inderhaug m fl. Malmö opera. Premiär 5/5.

Vårens uppvaknande innebär fräsch operarepertoar. Den Kgl Opera har erbjudit en omskakande nyhet, Thomas Adès ”The exterminating angel” – ett starkt stycke, en glimrande föreställning. Malmö opera hämtar upp Hans Gefors ”Parken” – Sverigepremiär för det 26-åriga verket. ”Parken” blev kontroversiell vid urpremiären i Wiesbaden. Har tidens tand läkt alla sår? Hårdraget får väl sägas att ”Parken” kom för tidigt då men för sent till Sverige nu.
De bägge verken har en fin standard gemensam: dugande kompositörer, virtuosa partitur, många finesser och klangfantasi, sorgfälligt förarbete i sånginstudering och orkestertolkning.
Också Malmö opera bjuder på en glimrande föreställning, även om Vera Nemirovas regigrepp glappar ibland. Sångarna har hög kvalitet – sopranerna Hege Gustava Tjønn, Susanna Stern och Eir Inderhaug är karaktärsfulla eller koloratursäkra, tenorer som Zoltán Nyári, Torstein Fosmo och Stefan Dahlberg skarpa rolltolkare. Dirigenten Patrik Ringborg har djupdykt i noterna och kommit upp igen med suverän överblick.
Jens Kilians park reser sig i form av en cistern och några skräpiga bilar, ibland på vridscenens rull. Här dräller slufsiga gäng omkring med drycker och droger. En vanlig, för att inte säga trivial syssla, i solistrollerna är att leva ut unken kättja och egocentriskt hänsynslösa drifter. Man kan kalla det gruffsex.
Bild: Malin Arnesson
Direkt framgår att det rör sig om en dystopi. Kan även benämnas samhällskritik. Handlingen bygger på Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” med dess poetiska eller skurrila sagovärld, nu förtrollad till sophög. Detta bör kallas samtidskänsla. Men sammanflätningen av Shakespeares myter och Botho Strauss går inte gnisselfritt. Den är sofistikerad på ett musikdramatiskt svårbemästrat sätt. Villrådighet är nästan oundviklig. Det händer att man inte finner någon djupare relevans i den sceniska gestaltningen. Verket dignar under sina egna pretentioner och sin tyngd – trots alla snabbflytande scener. Ändå är den mer tydlig än den dunkla urpremiären 1992. Men ”The Exterminating Angel” bjuder mer suggestion i sin version av mystisk dysterhet.
Hans Gefors är, som sagt, en virtuos, en oortodox sådan, med sinne för utvärtes effekter. Fördomsfritt brandskattar han musikhistorien, från rokoko till kuplett. Och han tar i så det knakar och brakar. Mästaren visar sig här inte i någon begränsning.
I finalscenen löses spänningarna upp. Vi befinner oss mitt i en elegi i dödens väntrum – men Mathias Clason har plockat fram kostymer med åldrad elegans, till en sommarkväll då marken klätt sig i vitt; man förnimmer andan från någon pjäs av Tjechov. Alla på scenen sjunger det vackraste de kan. Strauss (Richard) hade nog avundats detta välljud.
Gå till toppen