Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Alexander Agrell: Scofield tog country till en annan planet

Den Malmöaktuelle gitarrikonen spelade i Köpenhamn på onsdagskvällen.

En spelsugen John Scofield hettade upp Montmartre i onsdags.Bild: Alexander Agrell

John Scofield Quartet

JAZZ. Montmartre, Köpenhamn, 9/5.

Det är drygt 60 år sedan Sonny Rollins poserade i cowboymundering på omslaget till albumet "Way out west", som inleddes med "I'm an old cowhand (from the Rio Grande)".
Jazz och country har annars inte alltid varit de såtaste vänner, låt vara att western swing är en egen musikstil. Men få genuina jazzmusiker har lika stora chanser att lyckas med country som John Scofield.
Scofield är fingerfärdig och jazzskal-kunnig nog. Men spelstilen är i grunden jord-, melodi- och bluesnära och det bor ett naturligt twang i gitarren.
Så Scofields album "Country for old men" från 2016 kom betydligt mindre överraskande än Rollins cowboyhatt. Den plattan och de idéerna är stommen i Scofield & co:s pågående Europaturné.
På Montmartre öppnade de med George Jones ballad "Mr Fool", lugn, luftig och stiltrogen. Dolly Partons "Jolene" fick valsstuk och betydligt mer av jazztonalitet, samtidigt som melodin vårdades.
En låt som man däremot inte skulle känt igen ens under lasso-hot var "Scarborough Fair". Det hade förstås en smula att göra med att Scofield tagit Herbie Hancocks re-harmonisering av den, satt en ny melodi till och hetsat upp tempot och temperaturen med några hundra procent. Hank Williams "I'm so lonesome I could cry" togs i rasande tempo och med en yvig tonalitet som kompositören knappast hade kunnat föreställa sig.
När Scofield får feeling kommer minerna och grimaserna automatiskt.Bild: Alexander Agrell
Så fortsatte konserten, med en välavvägd pendling mellan countrytrogenhet och rent jazzlir på John Scofields vanliga hemmaplan. Vi fick en del nyskrivna låtar också.
Bill Stewart, en långtida spelpolare till bandledaren, är alltid en fröjd att höra. Han kombinerar full aktivitet i alla hörn med ett speciellt flyt, det är som om det ständigt vibrerar om trumsetet. Grooven är central i Scofields musik.
Vicente Archer la stor tyngd i tonerna och basgångarna och drev på mycket effektivt. En extra behövlig ryggrad, när nu den flyhänte keyboardisten Gerald Clayton genomgående spelade såpass tonalt fritt. Originellt och bitvis fräckt, men lite oftare kunde han ha hållit tag i låtarna han improviserade över. Läckra växlingar mellan orgel och piano.
Gerald Clayton ligger inte efter Scofield när det gäller spontana ansiktsuttryck.Bild: Alexander Agrell
En inspirerad John Scofield var sitt vanliga jag. Tonerna stöttes eller kramades fram, solon byggdes upp med hans typiska sug i, bluesen satt på hans axel. Lika typiskt var kroppsspråket, när känslan slog på kom grimaserna, den öppna munnen och tåhävningarna.
Numera påminner mannen lite både om en trädgårdstomte och den äldre Gustaf Fröding, men han spelar minst lika vitalt som för 30 år sedan.
Denna fredag rider bandet in på Palladium i Malmö.
Gå till toppen