Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Linda Fagerström: Per Kirkebys tegelbågar välver sig mot himlen

"Mursten".Bild: Uno Andersson
”Det här kommer sprängas i luften, det är jag säker på” sa Inga Andersson i NST den 25 september 1994, dagen efter att Per Kirkebys skulptur ”Mursten” invigts på Gruvtorget i Höganäs. Konstverket satte de nordvästskånska känslorna i svall. Det ansågs fult och ett attentat mot skulpturen verkade fullt möjligt.
Konstnären, då 56 år, tog debatten med lugn. Hemma i Danmark var han medaljbehängd och etablerad i slott och koja. I konstnärskretsar rentav dyrkad. Sedan det internationella genombrottet under 1980-talet spred sig hans stora, teglade skulpturer över världen: Italien, Nederländerna, Tyskland, Norge. En föreslogs 1991 till Mårtenstorget i Lund, men planerna lades på is. Däremot byggdes de 1994 i Wanås skulpturpark och vid järnvägsstationen i Humlebæk nära Louisiana – och samma år i Höganäs.
Den stela stramhet som präglar "Mursten" är raka motsatsen till Kirkebys måleri, som kännetecknas av ett intuitivt färgflöde. I de blå nyanserna syns att han kan sina pigment; ursprungligen utbildad till geolog var mineraler hans område. Att målaren Kirkeby varit mer älskad än skulptören är kanske inte så konstigt egentligen.
Alla högljudda protester under 1990-talet till trots har tegelbågarna i ”Mursten” välvt sig mot himlen över Gruvtorget i Höganäs länge nu. När Per Kirkeby under sitt åttionde levnadsår lämnade oss i veckan är Murstenskonflikten sedan länge glömd. Konstnären själv däremot kommer vi att minnas länge.
Gå till toppen