Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bigert & Bergström verk kritiserar hur vi duckar för klimatförändringar

Bigert & Bergström verk är en lekfullt gestaltad kritik av hur vi duckar för uppvärmningen. Linda Fagerström kliver in i deras klimatkamrar och önskar att hela utställningen hade varit lika mångbottnad.

Klimatkammare med ånga.Bild: Olof Wallgren

Bigert & Bergström

KONST. The climate experiment. Dunkers kulturhus, t o m 21/10.

Isarna smälter. Floder svämmar över. Temperaturen rusar. Paniken stiger: vad ska vi göra? Konst, såklart. Det är åtminstone konstnärsduon Bigert & Bergströms sätt att bearbeta det faktum att klimatförändringarna är på riktigt.
De har dessutom stor rutin på området. Klädda i Ghostbusters-liknande overaller har de under tre decennier nu undersökt klimatet från alla möjliga och omöjliga infallsvinklar. De har lagt skyddsmössa på Kebnekaise, trotsat stormar och fångat tornados. Mest kända är de nog ändå för gigantprojektet Klimatkamrarna, som turnerade över hela Norden i mitten av 1990-talet: fem rum där besökarna upplevde värme, kyla, fukt, storm och ljus.
Intresset för klimatet och vår komplexa relation till naturen och miljön har sedan dess ökat exponentiellt över hela världen. Hållbar utveckling är numera lika självklart i grundskolans schema som i företagspolicys och storpolitik. De ibland svårgripbara argumenten, siffrorna och temperaturmålen som virvlar i diskussionen – blir de enklare att greppa om vi möter dem som konstverk?
Storm Chamber.
Jag skulle säga nej. Verken i ”The climate experiment” är snarare lekfullt gestaltad kritik av hur vi duckar för problemen. Därtill, hur vår blick på naturen är skev eftersom den betraktas genom ett obekymrat och glättigt filter. Något av detta syns i ”Winter storage” – ett verk från 2017 som konstnärerna helt enkelt hittat på det numera stängda Biologiska museet i Stockholm. I ett förråd låg en uppstoppad isbjörn som efter att ha blivit utrensad från utställningsmontrarna istället börjat fungera som stöd för vinterdäck. En effektfull sammanfattning, menade Bigert & Bergström, av vår bristande respekt inför naturen – och transformerade björnen och däcken till ett konstverk.
Fotoserien ”Backstage diorama” från 2008 är en serie fotografier från museet, där fotografen stått på baksidan av tittskåpen där uppstoppade djur och konstgjord natur arrangerats till idylliska scenerier. Den berör samma tema: vår uppfattning om miljön är en chimär, ett bräckligt bygge som imploderar så snart vi betraktar dess ihåliga baksida.
Den allvarliga tonen och välfunna gestaltningen i dessa verk dröjer sig inte kvar överallt. ”The weather – a synoptic battlefield” från 2017, där mobila skulpturer i färgat, rostfritt stål hänger från taket har jag svårt att uppfatta som något mer än dekorativt blickfång.
Verken, som skapats i samarbete med SMHI, gestaltar med meteorologiska symboler vädret vid historiskt betydelsefulla tidpunkter. Här finns solskenet under landstigningen i Normandie under D-dagen 1944 intill ovädret innan slaget i Teutoburgerskogen år 9, då germanerna besegrade den romerska armén – och kylan som 1812 drabbade Napoleons soldater i Ryssland. Att vädret påverkat dessa avgörande händelser är en intressant och sällan berörd tanke – men gestaltningen brister. Vill man vara elak kan man fundera över om dessa dingelidonger inte fungerat bättre som dekorationer på SMHI:s julfest.
Utställningens viktigaste upplevelser är utan tvekan de två klimatkamrar som byggts upp på nytt. I stormkammarens snäcklika inre är det fascinerande att varv efter varv kämpa sig fram längs väggarnas vindkanaler, och pröva att kliva upp på piedestalen i mitten för att möta stormens öga. I ångkammaren härskar den rostiga noshörningen, som suggestivt tornar upp sig – till synes oberörd över den fukt som pyser ut genom perforeringarna på kroppens sidor.
Glaskupolen ovanför är formgiven med stor omsorg, och liksom stormkammaren bär den på kvaliteter och dimensioner som sträcker sig långt utöver den rent sinnesbaserade upplevelsen. Det här rör sig alldeles otvetydigt om konst, inte tekniskt experimenterande. Genom att använda sig av just en noshörning skriver konstnärerna in ångkammaren i en lång tradition; djuret är nämligen konsthistoriskt belastat. Det leder tankarna till renässanskonstnären Albrecht Dürers välbekanta försök att avbilda den noshörning som han aldrig sett men bara hört talas om – en figur där ko möter krabba och krokodil som fascinerat konsthistoriker i åratal.
Om jag hade fått önska skulle utställningen ha varit just så: ett konstnärligt grundat fritt fabulerande med känsla för mångtydiga och flerbottnade uttryck – och mindre av tokiga tilltag och lättköpta effekter.
Gå till toppen