Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: I varje skolklass där jag berättar den här historian händer något magiskt

Vi måste våga bredda begreppet bildning så att det blir skolans uppgift att också stimulera elevens emotionella och personliga utveckling. Det skriver Elizabeta Zemljic. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Under en längre period fick jag möjlighet att lära känna en klass i årskurs 3. En dag frågade jag nioåringarna vad de lär sig i skolan. Barnen räckte ivrigt upp händerna och på vänster sida av tavlan skrev jag upp alla skolämnen de kunde komma på.
Jag frågade: Vad mer lär ni er? Det blev tyst i klassen. Till slut svarade en pojke längst bak i rummet osäkert: Samarbete. De andra barnen gav fler förslag: Respekt - för varandra och de vuxna. Problemlösning. Tålamod. Tolerans. Komma i tid. Medkänsla. Hälsa. Vara en bra vän. Tillit. Använda snälla ord. Uthållighet. Samhörighet. Kreativitet. Jag lade till: Medvetenhet om våra tankar, känslor och agerande. Denna lista blev längre än den tidigare listan över skolämnen. Och det sista förslaget kom från en flicka som satt längst fram: Glädje måste vara med!
Allt det här kan vi kalla för livskunskap, förklarade jag. Hur länge har man nytta av den kunskapen? En pojke utbrast spontant: Hela livet - tills man dör!
Sedan jag började vikariera som obehörig lärare har jag undervisat i fler än 15 skolor. Både i socioekonomiskt utsatta områden och i privilegierade stadsdelar. Jag har mött cirka 1 500 barn och ungdomar i deras klassrum. När jag kommer in i en klass, oavsett social bakgrund, upplever jag ofta en disharmoni mellan eleverna. En del är utagerande och stör lektionerna, men lika illa är det att se de tysta barnen som inte vågar höras eller synas.
Den fråga jag då ställer mig är: Varför värdesätter vi inte emotionell intelligens på samma sätt som ämnesinlärning?
Emotionell intelligens och social kompetens är egenskaper varje individ kan bli bättre på. Det är nödvändig livskunskap för att vi ska grunda förståelsen för oss själva och samtidigt skapa meningsfulla relationer med andra. Därifrån föds empati och äkta möten mellan människor kan uppstå. Och det är i möten med andra som vi bäst lär känna oss själva.
Den skoklass jag nämner ovan hade liknande problem som många andra klasser jag hade varit i, med mycket inre och yttre konflikter. Under ett antal veckor arbetade vi intensivt, parallellt med ämnesinlärning, att öka elevernas medvetande om sig själva och varandra – livskunskap gick som en röd tråd genom deras dag. Barnen i klassen blev lugnare, mer samspelta.
En tid senare hände något helt oväntat. Efter varje rast kom de in i klassrummet, satte sig direkt på sina platser och inväntade att lektionen skulle börja.
Jag lade märke till att elever som aldrig brukade kommunicerar började plötsligt interagera med varandra. Denna förändring kom naturligt. Det var de gemensamma samtalen om viktiga frågor som började visa resultat.
Jag frågar: Om ni behandlar varandra som en familj, vad skulle förändras? En flicka räcker instinktivt upp handen. Hennes ögon glittrar när hon besvarar frågan: Vi skulle bli världens bästa klass!
Den värld vi vill se imorgon formar vi idag innanför skolans väggar. Det sunda samtalsklimat vi önskar oss i samhället, det skapar vi först i det enskilda klassrummet, bland annat genom ökad livskunskap.
Vi måste våga bredda begreppet bildning så att det blir skolans uppgift att också stimulera elevens emotionella och personliga utveckling. En modern skola vägleder eleven att hitta sin inre kompass, att utforska ledarskapsförmågor, att vara en uthållig lagspelare och att bli en van problemlösare - även utanför ämneskunskap.
Min önskan är att kommuner börjar driva visionära skolfrågor. Att det skapas ett tvärpolitiskt visionsråd som bjuder in olika aktörer till kreativa samtal om både IQ och EQ i skolans värld.
Skolan får inte bli en prestigefråga. Skolans utmaningar är större än ett enskilt politiskt partis förmåga att lösa dem. Det här är en angelägenhet som vi samhällsmedborgare måste stå enade kring. Hur alarmerande problemen än är så går även dessa utmaningar att vända.
För några veckor sedan var jag med om en situation i skolvärlden som jag aldrig upplevt tidigare. Jag vikarierade i en nionde klass och när vi skulle börja lektionen ställde sig alla 25 eleverna bakom sina stolar. Min första tanke var, är det här en provokation? Jag ser förmodligen undrande ut, frågar: Vad betyder det här? En av tonåringarna svarar: Vi gör det för att visa dig respekt.
För första gången på elva månader hade jag kommit in i ett klassrum där jag upplevde harmoni i en hel timme. Det fanns ett naturligt samspel mellan eleverna trots deras olikheter. Jag kände en euforisk glädje och tillit till ungdomarna.
Fram till idag har jag talat i många andra klasser om dessa nior som spontant reste sig i början av en lektion. I varje klass där jag berättar denna historia händer något magiskt.
Plötsligt reser sig en elev upp, ställer sig bakom sin stol - och resten av klassen följer efter. De agerar intuitivt. De har inte läst om det i någon lärobok. Eller hämtat det från nätet. Sådan kunskap lär man sig på annat sätt, genom öppenhet, medkänsla, ansvar…
Emotionell intelligens och social kompetens finns hos alla - men i dagens skolvärld får den allt mindre utrymme.
Detta måste vi ändra.

Elizabeta Zemljic

Läs mer: Skriv på Min mening
Gå till toppen