Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Lilla Costa Rica kan bli en fyrbåk av hopp som visar att en annan värld är möjlig.”

Costa Rica har fått global uppmärksamhet för sitt framsynta ledarskap, skriver nationalekonomen Joseph E Stiglitz.

President Carlos Alvarado, som bara är 38, försöker att bli en ny slags president utan att ändra konstitutionen genom att utse sina ministrar från en rad olika partier, skriver Joseph E Stiglitz.Bild: Arnulfo Franco
När auktoritära regimer och förstadier till fascism är på framryckning på många håll i världen, är det upplyftande att det finns ett land vars invånare fortfarande håller hårt på de demokratiska principerna. Och som försöker omforma sin politik för 2000-talet.
Genom åren har Costa Rica, ett land med färre än fem miljoner invånare, fått global uppmärksamhet för sitt framsynta ledarskap.
Strax efter det 44 dagar korta inbördeskriget 1948 avskaffade president José Figueres Ferrer militären. Sedan dess har Costa Rica, där det FN-stödda Fredsuniversitetet ligger, blivit ett centrum för studier i konfliktförebyggande och konfliktlösning. Landet har också uppmärksammats för sin rika biologiska mångfald och en långsiktig miljöpolitik. Skog har återplanterats, en tredjedel av Costa Rica är skyddade naturreservat och nästan all elektricitet kommer från ren vattenkraft.
Costaricanerna visar inga tecken på att vilja överge sitt progressiva arv. Det senaste presidentvalet hade högt deltagande. Carlos Alvarado Quesada fick mer än sextio procent av rösterna och vann över en motkandidat som ville tumma på de mänskliga rättigheterna landet sedan länge bekänt sig till och förbjuda samkönade äktenskap.
Tillsammans med länder som Sverige och Slovenien ingår Costa Rica i sammanslutningen The Wellbeing Alliance, Välfärdsalliansen, som istället för att bara mäta och utvärdera välfärd i BNP, gett begreppet en vidare betydelse och ökat invånarnas livskvalitet genom satsningar på demokrati, hållbarhet och ekonomisk tillväxt som ska gynna alla. Ett viktigt inslag i arbetet har varit att bredda basen för Costa Ricas redan starka kooperation och sociala företagande som i olika grad berör en femtedel av befolkningen. Dessa institutioner är ett framgångsrikt alternativ till kapitalistiska avarter som ockerräntor och marknadsmanipulationer inom finanssektorn, techgiganternas datamissbruk eller fusk med avgasutsläpp inom bilindustrin. Istället är grunden tillit och samarbete och en tro på att allmän välfärd också ökar produktiviteten.
Costaricanerna har, liksom befolkningarna i några andra länder, kommit fram till att ojämlikhet kan påverkas. Politiska beslut kan ge en högre grad av ekonomisk jämlikhet och lika möjligheter, än en otyglad marknadsekonomi. De framhåller gärna den kvalitet i landets avgiftsfria och allmänna skol- och sjukvårdssystem, som uppnåtts trots begränsade resurser. Den förmodade livslängden är högre än i USA och fortsätter att öka medan amerikanerna, som inte satsat på att öka välfärden för majoriteten, dör allt yngre.
Trots alla framgångar står Costa Rica inför två svåra problem: ett långvarigt, strukturellt budgetunderskott, och låsningar i det politiska systemet.
Budgetunderskottet kan lätt avhjälpas; öka tillväxten, höj skatterna eller minska utgifterna. Politiskt är det knepigare. Alla politiker gillar ökad tillväxt, men det finns inget magiskt knep som får ekonomin att växa. Ingen politiker älskar däremot skattehöjningar och sparpaket.
I det läget väljer de flesta regeringar att försumma sådant som infrastruktur eftersom konsekvenserna först visar sig många år senare. Det skulle vara särskilt illa i Costa Rica där utbyggnaden av infrastrukturen inte hållit jämna steg med den ekonomiska tillväxten. Tvärtom kan en upprustning vara ett viktigt steg till ökad tillväxt. Efter år av återhållsamhet lär ytterligare rationaliseringar heller inte ge mycket. Så den bästa vägen framåt är att höja skatterna.
Om ett skattesystem ska fungera ihop med det övergripande målet att maximera alla invånares välfärd, måste det:
* Beskatta det negativa (som föroreningar) istället för det positiva (som arbete).
* Utforma skatterna så att de så lite som möjligt orsakar störningar i ekonomin.
* Använda ett progressivt system så att rika betalar en större del av sin inkomst i skatt än fattiga.
Eftersom Costa Rica redan är så grönt skulle en skatt på kol inte inbringa lika mycket som i andra länder. Men då i stort sett all elektricitet är ren skulle en övergång från bensin- och dieseldrivna bilar till elbilar göra mer för att minska koldioxidutsläppen. En sådan skatt kunde göra Costa Rica till det första landet i världen där elbilar är i majoritet och bli en hjälp att nå målet, en kolneutral ekonomi.
Ojämlikhet i befolkningen är fortfarande ett problem (om än inte på långa vägar i samma utsträckning som annars i Latinamerika), så mer progressiva och omfattande inkomst-, kapital- och fastighetsskatter behövs. De rika får en oproportionerligt stor del av sina inkomster från vinster på kapital. Att beskatta dem lägre än andra inkomster ökar ojämlikheten.
Ekonomer är oense om det mesta, men de kan enas om att skatt på inkomster eller kapital från jordegendomar, inte orsakar att jorden flyttar utomlands. Det är ett skäl till att 1800-talsekonomen Henry George argumenterade för att de bästa skatterna tas ut på mark.
De största utmaningarna i Costa Rica är politiska: presidentsystemet fungerar bra så länge den politiska makten växlar mellan två partier och det finns en lagstiftning som garanterar att minoriteternas åsikter skyddas och respekteras. Men blir väljarkåren mer splittrad, leder samma system snabbt till låsningar. I en snabbt föränderlig värld blir det kostsamt. Underskott och skulder kan skena om beslutsvägarna är blockerade.
President Carlos Alvarado, som bara är 38, försöker att bli en ny slags president utan att ändra konstitutionen, genom att utse sina ministrar från en rad olika partier.
Man får hoppas att den samarbetsanda som utvecklats inom den kooperativa rörelsen och präglar så mycket av kulturen i Costa Rica, leder till att det fungerar. I så fall blir lilla Costa Rica en fyrbåk av hopp inför framtiden som visar att en annan värld är möjlig. En där upplysningens värden – förnuft, rationalitet, vetenskap och frihet- blomstrar till alla människors fromma.

Joseph E Stiglitz

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Joseph E Stiglitz fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne 2001. Hans senaste bok är Globalization and its Discontents Revisited: Anti-Globalization in the Era of Trump kom ut hösten 2017.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen