Kolumnen

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”Det går inte att undkomma vare sig döden eller politiken.”

Bild: Erik Nylund
Häromkvällen, närmare bestämt den 6 maj, begick jag tjänstefel. För det är väl rimligen ett sådant det handlar om när någon som har förmånen att få medverka på en tongivande ledarsida ändå låter bli att titta på partiledardebatten i tv. Och för att ytterligare förvärra min situation: jag varken skäms över eller ångrar mitt tjänstefel. Referat av vad som hände i rutan den kvällen har inte fått mig att ändra uppfattning eller känna den minsta lilla ruelse över denna min underlåtenhetssynd. Det var det gamla vanliga tjatet. Partiledarna försökte att positionera det egna partiet som alla goda gåvors givare och de andra partierna som lömska, opålitliga om inte rent av ondskefulla. Några är förvisso just det men vad beträffar självinsikten finns det mycket som brister.
Alla som sett debatter vet att ingen har beskrivit dem bättre och mer koncist än Shakespeare med orden ”en saga blott, berättad av en dåre, full av storm och vrede, och utan varje mening”.
Visst kan det tyckas – och i många fall också vara just det – oansvarigt att strunta i dessa återkommande skådespel. Som om det vore möjligt att ställa sig över och bortom politiken. Bara de mycket rika – de som brukar kallas enprocentare – kan kosta på sig en sådan högdragen attityd. Denna lilla grupp kan köpa privata lösningar när det gäller sjukvård och pension, den kan bosätta sig i områden där brottsligheten är låg. Den kan sätta sina barn i skolor som ställer krav och sedan skicka ungdomarna till prestigeuniversitet som öppnar dörrar till välbetalda jobb.
Dessa lyckligt lottade kan med gott samvete stänga ute den politiska verkligheten eftersom de i så liten grad berörs. Både bokstavligt och bildligt bygger de murar kring sina liv; de lever i reservat dit staten har endast begränsat tillträde.
Men vi andra, vi de övriga 99 procenten, kan aldrig kosta på oss en sådan lyx. Politiken bestämmer hur vi ska leva och, inte minst med tanke på hur vården förfaller med växande vårdköer, hur vi ska dö. Det går inte att undkomma vare sig döden eller politiken.
Så nästa gång våra kära ledare sammanstrålar i en tv-studio måste jag ta mig samman och utsätta mig för deras svada. Det är trots allt de som bestämmer över mitt och nästan alla mina medmänniskors väl och ve här i landet.
Som någon med trots allt några liberala övertygelser i behåll kommer jag att lyssna utan större förhoppningar om att få höra riktigt liberala tankar. Att låta människor så långt det är möjligt själva få utforma sina liv, att låta vanligt folk behålla mer av sina inkomster och då avgöra var de vill lägga sina nya resurser, om de vill satsa på sina barns utbildning, egna försäkringar eller på resor till exklusiva semestermål. Staten ska inte lägga sig i privata val. Alltså någon partiledare som förordar en liten och stark stat som sköter sina uppgifter och inte som nu en stor stat som ofta missköter sina självpåtagna och onödiga uppgifter.
Gå till toppen