Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Vi äter sockerfritt, går i parterapi och gratulerar oss själva på instagram...

Vägen till lycka är inte att kämpa efter applåder och likes på den där instagrambilden, det menar insändarskribenten.Bild: Robin Haldert / TT
Det känns som om jorden rämnar. Som ragnarök utan att det tar slut. Någonting har hänt och det i en explosionsartad fart. Vi stressar ihjäl oss och lär våra barn att göra detsamma. Vi torrhulkar i hallen innan vi måste gå till jobb och torkar rännilen av svett som rinner längs ryggraden, när vi tvingar iväg barnen på en av veckans fem aktiviteter, sena eftermiddagar när mörkrets inbrott redan gör sig påmint.
Vi respekterar inte tiden eller människan. Vi torkar tårar på unga kinder och lånar ut axlar till trasiga kollegor men vi förstår inte. Inte på riktigt. Inte förrän vi känner det i varje cell i vår kropp, innan våra barn går sönder, innan vi önskar att vi fick somna om när vi precis har vaknat och backa bandet till före det förödande ”efter”.
Vad hände med kaffe i solen, utan filter? Donkey kong och o’boy och Bamsetidningar och skrapsår på knän? Ju mer medvetna vi blir ju sämre verkar vi må. Vi äter sockerfritt och sitter i lotusställning och går i parterapi och hinner med så mycket mer än vi egentligen hinner med. När vi tvättat fem maskiner och jobbat åtta timmar och rensat ogräs samtidigt som vi virkat mössa till lilleman och gjort storkok på påkört småvilt så gratulerar vi oss själva genom att posta våra bedrifter på instagram och väntar på likes och applåder. Dopaminkick, dopaminkick, dopaminkick. Vi smittar varandra med orimliga krav, som ett kroniskt virus som äter upp vår självkänsla.
Vi lägger örat mot marken för att höra hjorden som närmar sig men flyr inte faran utan står kvar och låter oss slås ner och medan hotet redan har passerat ligger vi kvar, med kaninhjärta och känslan av att livet passerar och vi står utan biljett till tåget. För dopaminkicken försvinner lika snabbt som snapchat-bilden med rolig kattnos och vi måste ta nya och jobba hårdare för att tävla mot oss själva och mot omvärlden. Men kan vi se hur dåligt människor i vår närhet mår, genom en kameralins? Bakom en skärm? Samtidigt som vi tröstar någon i cyberrymden med hjärtan och styrkekramar kämpar någon bredvid oss med de allra svartaste tankarna och känslor som förtär och skakar jorden vi går på.
Världens ensammaste folk, det verkar vara vi det. Danskarna har beskrivits som världens gladaste människor. Är det för att vi inte förstår konceptet med ”hygge” eller är det för att vi envisas med att ta foto på den där ölen, pölsan, fårskinnsfällen eller vad det nu än är som kittlar vårt lustcentra istället för att njuta? Var det bättre förr? Ingen aning. Det kändes kanske som att det inte fanns så mycket intressant att dela med sig av. Panerad spätta och spenat är ju inte så instagramvänligt, eller? Inte Ling-gymnastik i skolans gymnastiksal eller rysk skuggteater på halv fem, heller. Det var ett ganska småtrist, lugnt lunk. Ganska skönt, faktiskt.
Så vad är det vi vill visa? Är det lycka?
Nej, det är prestation.

P Barte

Läs mer: Skriv på Min mening
Gå till toppen