Kultur

Alltför pragmatisk mot högerpopulism

Paris och Berlin drar upp riktlinjerna, men hur ter sig EU:s framtid från ett östeuropeiskt perspektiv? Mörk, kan man tycka efter att ha läst den bulgariske statsvetaren Ivan Krastevs uppslagsrika essä ”Efter Europa” (Övers Henrik Gundenäs, Daidalos). Ja, dagens utveckling försätter författaren, som minns sovjetimperiets kollaps, i ett ”déjà vu-tillstånd”. Vad som i ena ögonblicket framstår som orubbligt kan i nästa falla som ett korthus.
”Den europeiska unionen har alltid varit en idé på jakt efter en verklighet”, påpekar Krastev, och den kris han beskriver är också existentiell snarare än finansiell. Efter Berlinmurens fall var det fler än Francis Fukuyama som såg historiens lyckliga slut hägra vid horisonten, men snabbtåget till det öppna samhället har stannat på rälsen. Hur har det kunnat bli populärare att resa murar än att rasera dem?
I sin iver att fördomsfritt analysera högerpopulismens attraktionskraft landar Krastev i en problemformulering som ligger nära populisternas egen: öppenhet har efter flyktingkrisen kommit att betyda otrygghet snarare än frihet; meritokrati förknippas med lättrörliga eliter som inte upplevs som lojala mot sin egen rotfasta befolkning. Vad som hamnar i skymundan i Krastevs förklaring är de ekonomiska aspekterna: att EU:s liberala idé inte bara handlar om öppenhet och meritokrati, utan också om privatisering och konkurrensutsättning.
Stick hål på populisternas bedräglighet och anamma en del av deras politik, till exempel om välbevakade yttre gränser, lyder Krastevs pragmatiska recept till EU. Risken är väl bara att idén, hur den än ska definieras, går vilse i jakt på sin verklighet.
Gå till toppen