Kolumnen

Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Dusch med okända män. Usch.

Regnbågsflaggan vajade över kallbadhuset, Kallis, i Malmö förrförra måndagen. Den nationalromantiska lindgröna ön badade i solljus och glittrande vatten. Alla var välkomna denna dag – på hela anläggningen. Syftet var att framför allt transsexuella skulle känna sig trygga och bekväma. Gott så.
Undertecknad kände inte till konceptet innan, men löste biljett och upplystes om att man skulle vara naken som vanligt. Volontärer närvarade för att stävja eventuella situationer.
På det som brukar vara damernas avdelning blev det ganska snabbt tämligen fullt, och efter ett tag blev det också uppenbart att en del män spankulerade omkring nakna. Några lade sig ner bland kvinnorna. Inga övergrepp begicks, vad jag känner till, men även blickar kan kännas olustiga. Särskilt att duscha med vilt främmande män i ett litet utrymme är, låt oss säga, ovant.
Jag kom i samspråk med några andra kvinnor på soldäcket och ingen hade invändningar mot målet att välkomna transsexuella – men fluktande män skavde. Irriterande att de tog chansen under regnbågens fana. Jag var tvungen att stilla min nyfikenhet och se herrarnas del: inte en enda kvinna låg och solade på en glest befolkad avdelning.
Är detta upplägg bra för transsexuella? Jag hoppas innerligt det, men kan inte låta bli att undra om metoden är kontraproduktiv. För även om alla är formellt välkomna är inte alla blickar det. Efter #metoo borde detta vara uppenbart. Visst, kvinnor som inte är bekväma med upplägget kan låta bli att gå till Kallis den första måndagen i månaden när det är queerdag. Hur alla ska kunna samsas där samtidigt är inte enkelt att lösa praktiskt, men det är principiellt intressant att bena i.
Om detta samtalar Heidi Avellan och jag i det färska avsnittet av podcasten PK-liberalerna. Lyssna gärna; du hittar oss här och på andra platser där poddar finns.
Gå till toppen