Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Lars von Trier: "Att provocera är ett hårt jobb"

Provokatören Lars von Trier är tillbaka i Cannes, för första gången sedan bannlysningen 2011. Och hans extremt våldsamma "The house that Jack built" fick 100 människor att lämna galavisningen.
– Det borde vara 200 som gick, säger regissören.

Från vänster till höger: skådespelarna Siobhan Fallon Hogan och Sofie Gråbøl, Lars von Trier och Matt Dillon, spm spelar huvudrollen.Bild: Vianney Le Caer
Det är en mulen dag i Cannes, och Lars von Trier sitter stel som en pinne vid ett bord inne i filmbolaget Zentropas villa. Han har ordet "FUCK" tatuerat på knogarna på högerhanden, och den darrar märkbart när han tar ett glas vatten. Han medger att han inte är frisk, och att han "som vanligt" kämpar med depression och alkoholism. Fast han skippar sin antabus under festivalen. Det är så han är: brutalt ärlig.
– Om filmskapande hade varit terapi så hade jag varit extremt frisk. Men det är jag inte.
Den närmast tvångsmässiga frispråkigheten har ofta försatt honom i trubbel, som när han blev utslängd från festivalen 2011 efter ett missriktat skämt där han sade sig "sympatisera med Hitler".
– Men jag är i alla fall ingen psykopat, jag har genomgått många sinnesundersökningar. Kanske några kallar mig det, och det är ok för mig. Jag tror på yttrandefrihet.
Psykopatfrågan kommer upp eftersom "The house that Jack built" skildrar en seriemördare, Jack (Matt Dillon), i 70-talets USA. Jack ser sig även som en konstnär, och det finns vissa biografiska kopplingar till regissören själv.
Filmen är väldigt våldsam och har orsakat rabalder. Regissören själv är lite förvånad över reaktionerna.
– Jag har sett mycket blodigare filmer i Cannes. Men kanske är min vanliga publik inte van vid sånt.
Är provokationer viktiga?
– Det är ett hårt jobb att provocera. Men jag tror att det är nödvändigt att någon gör det. Vi måste ha provokationer och misstag för utvecklingens skull.
"The house that Jack built" försöker tränga in i hjärnan på Jack, och se den mänskliga sidan. Lars von Trier gör en koppling till Hitler-filmen "Undergången" (2004), och sin ökända presskonferens.
– Det jag hintade åt på presskonferensen är att du kan se en film om någon som har gjort förfärliga saker, som är den mest jagade mannen på planeten, och ändå se allt från den personens synvinkel. Det känns väldigt oroande.
Lars von Trier har också varit i blåsväder under #metoo. Björk, som han samarbetade med i "Dancer in the dark" (1999), har anklagat regissören för sexuella trakasserier.
–#metoo är en lysande idé, men det är också en farlig idé. Folk ska inte dömas förrän de har bevisats vara skyldiga. Det som Björk sa har aldrig hänt, och jag har fått kämpa med anklagelsen sedan dess. Men det är en bra historia, och journalister gillar bra historier.
Hollywoodstjärnan Matt Dillon säger att han tvekade länge innan han tog rollen.
– Det var saker i manuset som besvärade mig. Som scenerna där Jack skjuter mot barn. Väldigt obehagligt. Jag förstår precis om folk inte vill se filmen, för Lars försöker belysa några av de mörkaste sidorna av människan. Men vi är för avtrubbade när vi ser våld på film. Jag tycker att det är viktigt att visa hur obehagligt våld verkligen är.
För skådespelaren var det en utmaning att förstå sig på Jack.
– Man kan inte bli mycket elakare. Men han har också andra sidor. Han lider av tvångssyndrom. Han känner sig svag. Han drömmer om att bli arkitekt.
I "The house that Jack built" visas klipp från flera av Lars von Triers tidigare filmer. Vissa har uppfattat det som att den 62-årige regissören vill säga farväl.
– Jag vet, filmen har en känsla av att vara ett testamente. Det var inte meningen. Jag hoppas att det inte blir ett dåligt omen.
Regissören är redan på gång med ett nytt projekt, ”Etude” – en serie med 36 filmer som alla ska vara tio minuter långa.
Något liknande har han aldrig gjort tidigare, och han ser det som en utmaning. Han är rädd för att stagnera.
– Det finns en sjuka som drabbar många äldre regissörer – Kubrick och Dreyer är ett par av undantagen. De når en topp och så köper de ett väldigt stort hus. Sedan måste det huset betalas, och kvaliteten på deras filmer går ner. Så jag har ett normalstort hus.
”The house that Jack built” får biopremiär i Danmark i november, och i Sverige i januari.
Läs alla artiklar om: Cannesfestivalen 2018
Gå till toppen