Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Konsten att dra en historia

Bild: Gina R. Binkley

Kelly Willis: Back being blue; Gretchen Peters: Dancing with the ghosts

ALBUM

Berätta en historia? Kan väl vem som helst göra? Har man bakgrunden, intrigen och slutklämmen så är det väl bara att låta orden flöda?
Eh, nej. Det där är ett hantverk och en konst.
Två av de bästa sång­berättarna är Kelly Willis och Gretchen Peters; bägge ger ut nya album idag.
Musikaliskt står de varandra hyfsat nära, bägge spelar country som aldrig är ängsligt poporienterad men heller aldrig nervöst "alternativ". Som berättare är de ändå rätt olika. Där betraktaren Gretchen Peters jobbar som en novellförfattare och helt uppenbart berättar andra människors historier är Kelly Willis ett med sina sånger. Hos Peters däremot finns en distans, fast den inverkar inte alls på låtarnas kvalitet eller på trovärdigheten i berättandet. Hon ställer sig på en plats som kan vara densamma som lyssnarens.
Kelly Willis.Bild: George Brainard
Till skillnad från Peters skriver Kelly Willis aldrig åt andra artister. Hon utgår från sig själv, som en nästan renodlad singer-­songwriter, och har sin egen ton. Stoffet i hennes låtar behöver alls inte vara självupplevt, men hon känns ändå närmare – som om hon berättar något förtroligt. Framförandets väg till lyssnaren är så kort att man får för sig att hon har precis lika nära till upplevelserna och känslorna i sina låtar.
Den illusionen kräver inte ens att hon sjunger eget, den är ofta lika påtaglig när hon sjunger covers.
Nya albumet är hennes första soloplatta på elva år, och följer på två duo­album hon gjort med maken Bruce Robison. Det är en samling vemodiga sånger, ibland sorgsna, ofta med ett uppbrott i åtanke eller backspegel. Hon är "back in blue", som det med en vink till AC/DC heter. Men en skilsmässo­platta är det inte; maken satt i producent­stolen när han inte var hemma och matade katten.
Musiken är de gamla skolornas country – Texas two-step, honky tonk, dobro- och fiolsmyckade ballader, faktiskt western swing – men titellåten är country­soul och själv nämner hon Nick Lowe och Marshall Crenshaw bland sina inspirationskällor för dagen.
Influenser, stilgrepp, referenser. Hennes främsta verktyg är ändå tveklöst sångrösten, ett precisions­instrument med sällsynt nyanseringsförmåga. Tilltalet är direkt: rösten bölar, jublar, tvekar, blåser faran över eller rusar mot nödutgången. Hon har orden som förtydligar budskapet, men det mesta finns redan i hennes känslouttryck och fraseringar. Tydligt, ofta ändå subtilt.
Gretchen Peters är nog så bra på att förmedla känslor, fast greppen är mer litterära och ställer större krav på research och kanske också på inlevelse. I sina låtar har hon gett röst åt krigsveteraner och luggslitna existenser men också Pablo Picassos katt.
Fast den här gången sjunger hon uteslutande ur kvinnors och flickors perspektiv, på ett vis som ibland påminner om "Independence day" som blev en hit för Martina Mc­Bride. Sångerna handlar om dysfunktionella förhållanden, övergrepp, familjehemligheter och om kvinnor i emotionellt och ekonomiskt beroende. De har countrysångens tydliga linjer, men är oftast mer komplicerade än de i förstone verkar vara. Titelspåret "Dancing with the beast" är ingen spökhistoria, det är bara en berättelse om milt förtryck.
Gretchen Peters.Bild: Gina R. Binkley
De blir en njutning på grund av hennes formuleringsförmåga – I swallow their indifference / But I choke on my regrets sjunger tjejen som i låten "Truckstop angel" säljer sex – men men hon månar också om själva musiken och ser till att ess som Will Kimbrough och Jerry Douglas får ta utrymme.
FLER TIPS
Ry Cooder: The prodigal son (album)
Ryley Walker: Deafman glance (album)
Arctic Monkeys: Tranquility Base Hotel & Casino (album)
Gå till toppen