Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Våga sälja mörkret

Aufhören, aufhören! Sluta, sluta! Så skrek en grupp smokingklädda män under urpremiären av Hans Gefors opera ”Parken” i tyska Wiesbaden 1992. Anekdoten berättas av Aftonbladets kritiker Lennart Bromander som var på plats. Societeten ”hade bänkat sig för att få en angenäm stund före kvällssupén” men i stället för Hochkultur fick de snusk och smuts. Dirigenten tvingades pausa föreställningen tills publiken hade lugnat ner sig.
Bild till vänster: Eric Greene och Hege Gustava Tjønn som gudaparet Oberon och Titania. Bild till höger: Bengt Krantz och Eir Inderhaug som Erstling och Flickan. "Parken" spelas på Malmö opera t o m 2/6.Bild: Malin Arnesson
Det skulle dröja 26 år innan ”Parken” fann sin väg in på en svensk scen. När jag ser föreställningen på Malmö opera, en vecka efter premiären, är publiken väluppfostrad. Det var tyvärr påfallande glest i salongen – som alltid när det spelas avantgardistiska verk. Malmöoperan förtjänar stort beröm för att den ger utrymme för experimentella verk som utmanar publiken.
Hans Gefors opera är baserad på Botho Strauss pjäs ”Der Park” (1984) som i sin tur är inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. I Strauss händer förvandlas Shakespeares lättsamma handling till mörkaste dystopi. I en mörk, smutsig park hänger punkare och prostituerade i väntan på nästa kick, men även småborgerliga par som försöker pigga upp sina trista förhållanden med ett hastigt knull i bilen.
Läs mer: Parken – en dystopi utan begränsningar
Bland dessa desillusionerade vrak landar Titania och Oberon, ett gudapar som bestämt sig för att återuppliva människornas sinnlighet. De vill inympa kärlek och sexualitet i en cynisk värld där kyrkor och konsthallar har ersatts med köpcenter. I programbladet säger regissören Vera Nemirova att människorna har glömt hur man ”umgås med varandra – både kroppsligt och själsligt”.
Det finns dock ett enormt glapp mellan det utlovade budskapet och gestaltningen. Visst finns det kärleksfullt erotiska stunder mellan Titania (Hege Gustava Tjønn) och Oberon (Eric Greene). Men de överskuggas av scenerna där sexualiteten skildras som destruktiv. Titania roar sig med andra män och den svartsjuke maken Oberon hämnas genom att anta rollen som hallick. När han tar betalt av punkgänget – som turas om att våldföra sig på en neddrogad Titania i folkabussen – tänker även jag ”Aufhören!”
Det är egentligen inte handlingen i sig som irriterar mig. Det är inte ovanligt att äktenskap i upplösning slutar i övergrepp. Det som stör är snarare att ”Parken” har klätts in i en marknadsföringsdräkt som inte passar. Varför lockar operans hemsida med parollen ”peace, love and understanding”? Är man orolig för att en mer realistisk, mörk beskrivning hade skrämt iväg publiken? I rättvisans namn måste jag påtala att glappet även finns i själva librettot. Där läggs knappast någon tyngdpunkt på gudarnas visionära budskap om att frigöra människorna.
Trots mina invändningar är ”Parken” förmodligen det vildaste jag har sett på Malmöscenen. Operaorkestern – som har utrustats med såväl syntar som otaliga slagverk – levererar kaos under ansvar. Sista akten avslutas i ren anarki där punkgänget ställer sig längst fram på scenen och skäller ut publiken. Två killar i tuppkam härjar runt i salongen.
Om tanken är att väcka oss är det framgångsrikt. Under en kort stund uppstår en gränslöshet som är sällsynt inom högkulturen. Något sätts på spel. Vi påminns om att vi inte endast ska ta del av en opera om själslig tomhet, utan begrunda vår egen roll i ett samhälle där behovet av närhet ofta ersätts av tom bekräftelse i form av varor och digitala styrkekramar.
I finalen sjunger Fabelsonen, countertenoren Daniel Carlsson, till sin åldrade mor Titania. Den vackra falsettsången blir en påminnelse om att vi alla har ett röstläge som vi sällan använder. Hör mir zu. Här finns det efterlängtade lovtalet till sinnligheten.
Gå till toppen