Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Henrik Bredberg: Tro inte SD tröttnar på framgång.

I augusti 2012 presenterades Kristian Thulesen Dahl som nästa ledare för Dansk Folkeparti av företrädaren Pia Kjaersgaard.Bild: Ole Frederiksen
Sveriges avgörande problem är att det inte funnits något svenskt parti som har kunnat pressa igenom ”positiva förändringar”, skriver Kristian Thulesen Dahl i sitt veckobrev. Och med ”positiva” förändringar menas – när det kommer från partiledaren i invandringskritiska Dansk Folkeparti – förslag som förhindrar eller begränsar invandringen.
Självfallet vill Thulesen Dahl lyfta fram sitt eget partis tyngd. Han skriver att Danmark började strama åt invandringspolitiken 2001, året då Dansk Folkeparti fick inflytande som stödparti.
Sedan beskriver Thulesen Dahl hur Sverigedemokraterna med sin ”duktiga och sympatiska partiordförande Jimmie Åkesson i spetsen” i valet i höst ska säkra ett svenskt systemskifte. Från ”en helt okontrollerad invandring” till att ”få Sverige på rätt kurs igen”.
Dansken berättar att de två, Åkesson och Thulesen Dahl, nyligen var på besök i ”den berygtede Rosengård-ghetto i Malmø” och DF-ledaren tyckte att det kändes mer som att vara i Mellanöstern än i en svensk storstad:
”Skræmmende.”
Det finns dock ett problem med Kristian Thulesen Dahls beskrivning:
Den stämmer dåligt.
Sant är att Dansk Folkeparti har haft en förödande inverkan på både tonläget och sakpolitiken i Danmark. Men det har även SD haft i Sverige. Redan.
Redan idag har migrationspolitiken blivit betydligt tuffare. Numera är det preliminära uppehållstillstånd som gäller. Liksom gräns- och id-kontroller. Till exempel.
Förslagen från M och S är numera förvillande lika vad SD står för. En debatt om huruvida M ens värnar asylrätten har gått hög. Statsminister Stefan Löfven säger att Sverige tagit emot för många de senaste åren och Socialdemokraternas 14 punkter för en stramare migrationspolitik väcker bitterhet och konvulsioner internt.
Inte minst Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé är påhittig och kommer med nya brottsrubriceringar – senast ”olaga frihetsbegränsning” för så kallade moralpoliser i förorter. Frågan om den hederskultur som begränsar kvinnors frihet är viktig, men idéer som dessa behöver synas ingående.
”De här förslagen kommer inte att få någon verkan. Det blir bara populism”, säger kriminologen Nina Rung kritiskt i DN.
Bakgrunden till politikkopieringen är inte svår att gissa. S och M vill hejda SD:s framfart. När Jimmie Åkesson nu säger till TT att han tror att SD kan bli största parti i valet, är det nog en hel del som instämmer. I DN/Ipsos senaste väljarbarometer ligger SD kring 20-procentsstrecket, inte långt från vare sig M eller S. Och paniken i etablerade partier sprider sig.
Krönikören Margit Silberstein hade nog rätt när hon i Dagens Samhälle skrev att M hoppas kunna avväpna SD genom att ha en liknande flyktingpolitik ”så att det inte finns så mycket kvar för SD att kräva på det området”.
Det är en våghalsig strategi.
Titta på Dansk Folkeparti. Sedan 2001 – i sjutton år – har partiet successivt fått danskt partiliv att dansa efter en främlingsfientlig pipa. Dansk debatt om de fremmede flyttar ständigt anständighetens gräns till nya tassemarker. Verkar DF mätt och belåtet? Färdigt?
Knappast.
Skulle SD plötsligt tröttna när de väl fått blodad tand? Skulle deras idéer ebba ut? Ta slut?
Knappast.
Tidigare M-ledaren Fredrik Reinfeldt sade att Sverigedemokraterna ”fört in hatet i svensk politik”. Men nu – under ledning av Ulf Kristersson, som dessvärre svajat i sin hållning till SD – verkar Moderaterna ha tagit över delar av SD:s hatfyllda politik.
Frågan är vad som saknas mest. Moralisk politik eller politisk moral.
Gå till toppen