Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Heidi Avellan

Heidi Avellan: När SD får sätta agendan.

Problemformuleringsprivilegiet. Det ville partierna ha. Sätta agendan. Fast nu gäller Följa Jimmie?

Kampen blir hård för Magdalena Andersson & Co (S).Bild: Henrik Montgomery/TT
Surt. Och självförvållat. Det går inte bra för Socialdemokraterna. Med bara drygt hundra dagar kvar till valet viker väljaropinionen, i Ipsos majmätning landar S på sin hittills lägsta nivå. Andra mätningar bekräftar kräftgången.
Partiet missar problemformuleringsprivilegiet:
I sina försök att dämpa effekterna av Sverigedemokraternas framfart och locka tillbaka gamla väljare har S skjutit sig i foten. Istället för att fokusera på sina egna hjärtefrågor har S försökt ta över Sverigedemokraternas.
Invandringskritiken. Där är det svårt att slå SD.
Taktiken bakom Följa Jimmie tycks bygga på att det finns en stor väljargrupp som i hjärtat är sossar, men har vänt sig till SD för att de är kritiska till invandring. De skulle lockas tillbaka med strypt invandring. Fokus på brott och straff – och gränskontroller.
Fast nu verkar det som att partibytarna i S är kritiska till annat också. Kanske höga skatter, armkroken med LO eller svajighet: flyktingamnesti för 9 000 afghanska unga ena veckan, skärpt invandringspolitik den andra. Bristen på regeringsfähighet – tänk it-skandalen i Transportstyrelsen. Eller kanske den feministiska, ofta svårbegripliga, utrikespolitiken?
Lägg till dem som prioriterar klassikerna vård-skola-omsorg och jobben, jobben, jobben. Och dem som faktiskt vill ha en mer generös invandringspolitik. Enligt en ny rapport från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet är S-sympatisörerna väl samlade på vänster-höger-axeln, men spridda när det gäller värderingar: 40 procent platsar i kategorin TAN, traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt, tillsammans med SD, men nästan 60 procent i GAL, grön-alternativ-liberal.
Hård invandringspolitik kan få dem att se sig om efter alternativ.
Socialdemokraternas dipp kan också vara ett tecken på att 1900-talets kamp är klar, S blir ett parti som andra europeiska arbetarpartier med ett stöd kring 25 procent. Som i klassiska socialdemokratier som Norge och Tyskland. En normalisering, helt enkelt.
Hur som helst är det svettigt i partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm nu.
I Ipsos mätning skiljer det bara 4 procentenheter mellan S och SD. Stödet för S ligger på katastrofala 24 procent – Håkan Juholt-nivå – medan SD får 20 procent och M ligger i samma härad.
Jimmie Åkesson (SD) tror att hans parti kan bli störst efter valet – vad annat kan han säga? – men han verkar inte vara ute efter regeringsansvar, utan inflytande.
”Jag har inga krav på att sitta med vid något förhandlingsbord när en ny regering ska tillsättas”, säger han till TT. ”Däremot vill vi ha genomslag för vår politik, som står i proportion till vårt väljarstöd.”
Något att tänka på både för andra partier och för de väljare som bara vill sparka på ”makten”. Se upp med vad du önskar, det kan slå in.
SD är inte bara ett antietablissemangsparti. Främlingsfientligheten finns kvar. Och antiliberalismen. Oroväckande. Som Jan Björklund (L) säger i SVT-satsningen Tal till nationen – mitt Sverige 2028:
”Tjugohundratalets största värderingsstrid handlar om frihet.”
Populisternas och nationalisternas mål är att rasera den liberala demokratin i ett Europa som alldeles nyss blev fritt från kommunism och fascism.
När politiken fastnar i invandringsfrågan finns också risken att angelägna reformer uteblir. Då går ”världens modernaste land” med rumpan före in i framtiden.
Alla som kräver större inflytande för SD med ”demokrati” som argument måste också minnas att det är lite mer komplicerat:
Bara renodlade populister vägrar acceptera grunden i den liberala demokratin, alltså att politisk makt måste begränsas med minoritetsskydd och grundlagsfästa rättigheter. Det är bara i populistisk retorik som allt som står i vägen för ”folkviljan” betraktas som odemokratiskt.
Det blir ett problem om andra partier låter SD sätta agendan, istället för att ta ansvar för opinionsbildningen, om de speglar opinionen istället för att bilda opinion och om de underblåser väljarnas oro istället för att erbjuda tillförsikt.
Allt tal om revor i välfärden och att allt bara blir sämre krattar manegen för dem som kritiserar utan att själv ha annat än enkla svar att komma med.
Populisterna.
Att invandring och integration både får och bör diskuteras är självklart. Framtidens välfärd och trygghet hänger på att integrationen lyckas. S ska bara inte räkna med att vinna röster på att låta som SD; det gäller att skilja mellan politik och retorik.
Tunga S-veteraner reagerar på tonen. ”Det har aldrig låtit så här”, suckar Margareta Winberg, Erik Åsbrink pekar på att SD kan framhålla sig som originalet – och S blir då bleka kopian – och Lena Hjelm-Wallén gillar inte talet om att Sverige ska ligga på EU:s lägsta nivå när flyktingströmmen inte är större än den är idag.
Med drygt hundra dagar till valet är oväntade utspel fortfarande att vänta och otippade händelser kan vända trender. 1988 sände säldöden Miljöpartiet rakt in i riksdagen, 1998 vann S med hjälp av maxtaxan och 2002 räddade språkkravet dåvarande Folkpartiet.
Starka röster i S kräver nu en offensiv på välfärdsfrågor. Valfläsk i sikte, alltså.
Men också ett katastrofval. För fler än S.
Gå till toppen