Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Johan Malmberg: På andra sidan Trädgårdsgatan

Peter Danielsson.Bild: Christine Olsson/TT
Just nu tävlar riksdagspartierna i radikala insatser för ökad trygghet. Men vad händer när samma politik ska omsättas lokalt?
Ja, fråga Peter Danielsson i Helsingborg.
I jakten på att skildra de mest hotfulla bilderna av hur otryggt Sverige blivit, dök plötsligt ett nytt område upp i riksmedierna för att visualisera eländet.
Söder i Helsingborg.
Orsaken var ett antal reella och högst grova brott det senaste året, bland annat dödsskjutningar. Men också den trygghetsundersökning som 1 700 helsingborgare svarade på i höstas och som visade att ingenstans i södra Sverige var oron för att utsättas för brott så stor som här. Nu är detta inte ännu en text om relevansen­ i trygghetsundersökningar kontra faktisk brottsutsatthet, utan låt oss nöja oss med att säga att stark oro före­kommer bland dessa invånare. Så medan Aktuellt gav emfas åt frågan om den ökade otryggheten med att direktsända från Husby gav sig Agenda iväg med trygghetsmätningen under armen till Söder i Helsingborg. Det här området toppade undersökningens föga smickrande kategorier som ”Ungdomsgäng som bråkar och stör ordningen”, ”Otrygg ute ensam sen kväll” och ”kvinnor som antastas”.
Här kunde man tro att moderaterna – partiet som enligt veckans förslag vill sätta in insatser mot så kallade moralpoliser i utsatta områden! – lokalt skulle nappa på den undergångsstämning som utmålas på Söder­. Istället hör jag Peter Danielsson på en lokal debattkväll med HD:s chefredaktör Jonas Kanje och sociologen Hanna Sahlin Lilja säga att den här bilden är helt felaktig.
”Jag är så genuint trött på det. Det där stämmer inte. Gå inte på det. Det är en gammal bild. Bilden av Trädgårdsgatan är obsolet och vi har alla ett ansvar att inte upprepa den.”
För att komma från en förste vice ordförande för det parti som tävlat med SD om att pumpa ut hur segregationen hotar riket är det ett sensationellt uttalande. Men så är Peter­ Danielsson heller inte enbart top­politiker på riksplanet, utan framförallt är han kommunstyrelsens ordförande sedan tre mandatperioder tillbaka och ansvarig för staden Helsingborg­.
Helsingborgs svåra segregation är knappast en hemlighet. Här går inte invandrar- eller arbetarungar på samma skolor som rikemansbarn. De spelar inte i samma fotbollslag. De bor mera sällan i samma stadsdelar. Den som inte känner till hur det går osynliga gränser längs med Trädgårds­gatan – mellan norr och söder – eller lika tydligt längs Lägervägen – mellan väster och öster – har sannolikt inte vistats många timmar i staden.
Och Agendas inslag från Helsingborg är heller inte särskilt tillmötesgående mot Danielssons önskemål att bortse från skiljelinjen längs med Trädgårdsgatan. Man öppnar sitt inslag med en kanotist som glider genom­ vattnet i stans sobra norra­ delar­. Sedan klipp till en polis på Söder­ (där vi snart hör två damer skälla på invandrare). Därefter speakerrösten: ”Här vid Trädgårdsgatan går gränsen mellan norr och söder och skillnaderna mellan stadsdelarna är något varje helsingborgare känner till”. Nå, inte riktigt alla tydligen.
För Peter Danielsson framhärdar under debattkvällen med att säga: ”Nästan 10 000 människor flyttar in till Helsingborg varje år och vi matar dem med detta”. Den som har följt den gamle kommunikationskonsulten Peter Danielsson, och den enorma kommunikations­avdelning han har byggt upp i staden, blir kanske inte helt överraskad över hans bristande gehör när han vill ge en annan berättelse om Helsingborg.
Peter Danielsson vill hellre prata om det nya Söder som är under ombyggnad. Ett Söder som har fått studentbostäder, hotell och nya restauranger. Till hösten nyinvigs också Söderpunkten­ (som jämfört med de nybyggen på norr som getts kommunikatörsfräsiga svengelska namn som Sea U eller Oceanhamnen Waterfront Business District här får heta … Söder).
Det finns mycket positivt att säga om dessa förändringar. Inte minst att kommunen här har en chans att låta den fria kulturen bli en verkligt stark kraft i förnyelsen, likt den var i Malmö­ på nittiotalet.
Men när jag i vintras frågade tillförordnade kulturdirektören Max Granström om det sa han så här:
”Jo, samtidigt visar alla undersökningar att vi har ett trygghetsproblem där. Och jag är inte säker på att en upplevd otrygg miljö är den bästa platsen att uppleva kultur på. Det är inte säkert att aktörer lockas dit och inte säkert att publiken vill vara där.”
Inte ens hans egen kulturdirektör tror tydligen på Danielssons bild av staden. Det gör heller inte sociologen Hanna Sahlin Lilja som framförallt pekar på hur svårt segregerad staden är i de norra delarna som Laröd, politikernas favoritbostadsadress.
I formandet av nya berättelser blir åtminstone en väldigt tydlig. Att riksdagspartiet Moderaterna inte tycks vilja prata om annat än segregation, men när det landar lokalt vill man inte alls se den segregation som genomsyrar landets största borgerliga kommun.
Partiets nya slogan ”lika för alla” lirar­ lite olika i dessa båda sammanhang.
Gå till toppen