Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Henrik Bredberg: Med hopp om jordens klimat.

Sundspromenaden i Malmö gör sig bra när temperaturen närmar sig trettio.Bild: Johan Nilsson/TT
Ledsen att komma här och irritera i solskenet. Jag vet att det är en avsevärd skillnad på väder och klimat, vet att en lång värmebölja i maj kan vara enbart en lång värmebölja i maj.
Men det kan också vara något annat.
Som meteorologen och klimatexperten Martin Hedberg uttrycker det i torsdagens Svenska Dagbladet:
”Det korta svaret är att ett mäktigt högtryck har gett det varma vädret – men samtidigt har sannolikheten för den här typen av värmeböljor ökat.”
Ju mer man granskar grafiken i SvD, desto svettigare blir man. Bilden består av 101 staplar och visar medeltemperaturen i Stockholm i maj 1918 till maj 2018. De flesta år ligger medeltemperaturen mellan 8 och 13 grader Celsius. I maj 2018 ligger den på 15,9 grader. I en klass för sig.
Sedan talar Martin Hedberg om att hela planeten i medeltal har ökat i temperatur med ungefär en grad, något som har förändrat vädermönstren. Oftare skapas så kallade blockeringar, alltså långvariga högtryck som ligger kvar på samma ställe under en längre tid.
Vi ser fler extrempunkter i vädret numera. Den gångna månaden, då det i onsdags sattes tangerat skånskt värmerekord för maj med 30,6 grader på Hallands Väderö. Men även med en februari som var kallare än normalt. Tänk södra Norrlands snömängder i vintras. Eller ovanligt lite regn i maj. Och nog vågar klimatologerna oftare numera uttala sig om klimatförändringar som fakta.
Det är fullt möjligt att – på skämt eller allvar – diskutera fördelar med den globala uppvärmningen för skandinavisk del. Soligare somrar med mer D-vitamin till folket, inställda istider, större skördar åt bönderna. Men detta lär aldrig kunna uppväga nackdelarna med fler stormar, land under vatten, utdöda djurarter och migrationsströmmar som världen aldrig tidigare har sett maken till. Såvida inte Golfströmmen vänder förstås, då väntar snarare en skandinavisk istid.
En politisk gåta – en av många gåtor – är denna:
Nu när svenskarna i princip kan känna klimatförändringarna ända in på huden, hur har de gröna kunnat klanta till det så till den grad att partiet håller på att åka ur riksdagen?
Läget är känt. Miljöpartiet har i regeringsställning kompromissat sönder sig, ibland närmast förnedrats, ibland har partiet lyckats förnedra sig självt. Nästan hälften av väljarna, 49 procent, svarar Sifo att de tyckt att MP är ett ”hemskt” parti.
Och hemskt har partiet varit. Ibland i sin tilltagande enögda vänstervridenhet. Ibland när språkröret Gustav Fridolin gjort utspel med skämskuddevarning, som talet på dagisnivå till lärarkåren eller fontänbadet ihop med Fi efter EU-valet 2014.
Så uppträder plötsligt Miljöpartiet annorlunda. Seriöst. Angeläget. När språkröret Isabella Lövin får chansen i ett kosmoskryddat inlägg i SVT:s serie Tal till nationen visar hon att Miljöpartiet är ett helt annat parti än alla andra. Lugnt och stilla säger klimatministern:
”Om det fortsätter i samma takt kommer vi att ha mer plast än fisk i haven om trettio år.”
”Minsta barn har spår av kemikalier i sitt blod.”
”Arktis smälter. Golfströmmen mattas nu av.”
Okej, erkänner. Jag förblir inte oberörd. Snarare rädd.
Ibland är en cigarr bara en cigarr, påstås Freud ha sagt. Och ibland är en värmebölja bara en värmebölja.
Men det kan vara dags att ta ett svalkande dopp. Man tänker klarare då.
Gå till toppen