Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

En pianist som håller för hårdlyssning

Tätt ihop: Grenadier, Mehldau och Ballard.Bild: Michael Wilson

Brad Mehldau Trio Brad Mehldau

ALBUM. Seymour reads the constitution After Bach

Brad Mehldau ligger inte bara i hängmattan.
I själva verket gissar jag att han knappast kan skilja en hängmatta från en strandtennisracket. Den här mannen kan jobba.
Mehldau har varit flitig på sistone också, även om han nu inte jagat runt efter spännande nya jobbarpolare att göra musik med. Tidigare musikpartner är Chris Thile, Renée Fleming, Pat Metheny och Anne Sofie von Otter.
Man kan förstås säga att Johann Sebastian Bach också är en sådan, så nära som de båda verkar stå varandra på Brad Mehldaus soloalbum "After Bach", släppt nu i mars.
Allra nyast är dock en platta med pianistens långlivade fasta trio med Larry Grenadier och Jeff Ballard. "Seymour reads the constitution" är en liten jukebox; original av triobossen själv, gamla "Almost like being in love", Paul McCart­neys "Great day", Elmo Hopes studsiga "De-dah" och Beach Boys prick 50 år gamla "Friends".
Flera saker bidrar till att göra Brad Mehldaus spel så attraktivt och personligt i denna värld av skickliga jazzpianister. Som andra riktigt stora musikanter undviker han att slösa med tonerna och struntar i att försöka imponera med kolibristiska löpningar.
Mehldau vårdar klangen, låter klarhet och tydlighet styra och vet hur man spelar enkelt och samtidigt intressant, med riktning. Man får känslan av att han alltid vet vart hans improvisationer är på väg, utan att det hela för den skull blir tråkigt förutsägbart.
Tvärtom, eftersom Brad M har huvet så fullt av olika slags musik kan han ge varje solo dess egen karaktär och tonalitet, olik alla de andra sju på plattan. Samarbetet med Grenadier och Ballard är maximalt lyhört och de två varierar elegant spelet inom varje låt.
"After Bach" då. Där varvar Brad Mehldau Bachs preludier och fugor med egna stycken, men det handlar inte om någon gratisåkning på den store mannens rockskört.
De nya kompositionerna är väl genomtänkta och strukturerade och genomsyras av "Bachtänkande". Mehldau är inte den som gör en fuga förnär, han flätar stämmor och lägger ut rytmiska mönster tydligt inspirerad av Johann Sebastian.
Baslinjerna rullar envist på under den ständigt aktiva vänsterhanden, medan melodierna och framför allt harmonierna ofta kommer ur ett modernare tonspråk.
Fast när pianisten går från Ciss-durpreludiet nummer 3 direkt till sitt eget rondo drar han med sig och omformar kärleksfullt mycket i preludiet.
Sedan svider det ju inte precis att Brad Mehldau spelar 1700-talsstyckena livligt och lätt och med den framåtrörelse som denna så systematiskt konstruerade musik behöver för att riktigt komma till liv.
FLER TIPS
Linda Oh: Walk against wind
John Holmström Om Tat Sat: Vivian
Gå till toppen