Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Hetta och svalka möts hos stark sångerska

Diawara på Victoriateatern i Malmö 2015.Bild: Patrick Persson

Fatoumata Diawara

AFRO. Fenfo

I ena ringhörnan: avslappning och lugn. I den motsatta: tryck och laddning.
Hela Fatoumata Diawaras nya album är uppbyggt runt samspelet och konkurrensen mellan de stämningarna.
Resultatet är dynamisk musik, som blir ännu mera så tack vare den smarta produktionen. Det händer något nytt i varje spår, men luften har sin givna plats även när många instrument tränger på.
Melodierna och spelet betonar traditionen som stjärnan från Elfenbenskusten och Mali kommer ur.
Samtidigt kan distade elgitarrer, cello och syntar dyka upp lite varstans, liksom kora och korasläktingen kamale n'goni.
En förstklassig rytmavdelning med Etienne Mbappé på elbas garanterar absolut sväng.
Huvudpersonen lirar elgitarr rätt igenom och har lagt nästan all körsången själv. Hetta och svalka leker tafatt i hennes röst, omväxlande varm och mjuk och kraftfull och påstridig med en liten rå strimma i.
Som låtskrivare Fatoumata Diawara är rätt ointresserad av himlastormande par-kärlek.
I stället sjunger hon, liksom många kollegor från Afrika, om att känna stolthet över sig själv, att bryta upp från gamla förtryckande livsmönster och glädjen i gemenskap.
Texter och musik jobbar tätt ihop. "Kokoro" pumpar fram budskapet att svarta afrikaner borde ta bättre vara på sitt arv och sina rötter, i stället för att sälja ut sitt lands resurser och sträva efter att se ut och uppföra sig som västerlänningar eller asiater.
Den vackra balladen "Mama" hyllar och tackar sångerskans föräldrar, medan afrofunkiga "Ou y'an ye" uppmanar till respekt och ödmjukhet mellan människor.
Dobet Gnahoré: Miziki
Sidi Touré: Toubalbero
Gå till toppen