Trots att nästan alla Curtis Dawkins noveller utspelar sig i häktet eller fängelset är de förvånansvärt befriade från fängelseskildringarnas vanliga stereotyper. Här finns knappt något våld, inga gängbildningar, inget sex, inga rasmotsättningar, inga rastgårdar där tatuerade interner ligger och pumpar skrot och kastar menande blickar på varandra. Mest av allt finns här bara tristess, ensamhet, uppgivenhet, en långsamt kallnande mänsklighet bakom grå och fantasidödande murar. Samt en liten portion humor; mörk, avmätt galghumor, den sorten som föds ur nödvändighet.