Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Maria G Francke: Tack och lov att det inte är på riktigt

Lena Ackebo har absolut gehör för de besvikna och grälsjuka systrarna, och det kryper in under skinnet på Maria G Francke.
Bild: Claudio Bresciani / TT

Lena Ackebo

Darling Mona. Natur & Kultur.

Jag är så innerligt trött på deras tjafsande nu. Systrarna Barbro och Mona missar aldrig ett tillfälle att hänga upp sig på en oförrätt, en förflugen kommentar, eller till och med en utebliven reaktion.
Systrarna är säkert trötta själva också, men visar inga tecken på att vilja försonas. Deras gräl är ständigt pågående – ömsom slött, ömsom intensivt. Så länge det finns minsta lilla möjlighet att anmärka eller ta illa vid sig är det uppenbarligen oemotståndligt att gripa den.
Vi har kommit fram till tredje delen i Lena Ackebos trilogi som inleddes med ”Världens vackraste man” för två år sedan. Där åkte de båda systrarna till Mallorca för att komma närmare varandra, men resultatet blev att Mona blixtförälskade sig i en krögare och stannade kvar – istället för att åka hem till sitt tråkiga äktenskap. I uppföljaren ”Kära Barbro” låg fokus på lillasystern Barbro och hennes skenbart lyckliga tillvaro med vänstrande läkarmannen på Österlen.
Avslutande delen i trilogin tar avstamp i tiden efter att Monas och Barbros mamma har dött. Nu tvingas de båda ihop, tätare än vad någon av dem önskar. Det finns praktiska saker att ordna, det gamla vanliga, men de psykiska påfrestningarna är det som får det att gnissla i relationen. Den är klaustrofobisk, känslan man får av att befinna sig i systrarnas sällskap.
Månaderna i det behagliga klimatet på Mallorca har definitivt inte fått Mona att tina upp – hon är fortfarande en orolig själ med kantigt sätt. Hon retar sig ständigt på Barbro, känner sig underlägsen henne, men är kanske mest rädd för att systern ska ta det som tillhör Mona nu. Tillvaron på Mallorca, inklusive Albert som ju är världens vackraste man.
”Du har fått precis vad du vill i hela ditt liv, du har fyra barn och barnbarn och ett stort jävla hus och en man som gör allt för dej” säger Mona hätskt till Barbro. Men grejen är ju att Barbro inte heller är nöjd. Vissa blir liksom aldrig det. Hon bedövar sig med alkohol och tycks njuta av att göra Mona ledsen och osäker. Kanske gör det att hon själv mår bättre.
Den yttre handingen är minimal, det är inombords det händer. Men ärligt talat är det inte mycket som händer där heller. Det är en ständig rundgång – av tankar, tillmälen och tvivel. Systrarnas relation präglas av två steg fram och ett och ett halvt steg bak. Det är bara att konstatera att hoppet för dem är ute. Båda är besvikna på hur livet blev, med viss rätt.
Jag tror att det som får Lena Ackebos trilogi att krypa in under mitt skinn är just rundgången. Det är så autentiskt. Med vissa människor hamnar man i en loop det inte går att ta sig ur, hur mycket man än försöker. Ackebo har absolut gehör när hon skildrar tonfall och gester i systrarnas av och på-förhållande och denna egenskap är intakt ända in i mål.
Lena Ackebos berättelse är feelbad med lätt hand och en relationsthriller där brottet består i att vara enveten och oförsonlig. På en nivå är den rolig på ett fnissigt sätt, men skrattet når aldrig riktigt fram. När jag lägger ner boken gör jag det med stor lättnad. Det var bara fiktion. Det handlade inte om mig, inte om någon jag känner. Förhoppningsvis inte ens om någon som finns.
Gå till toppen