Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Att jämföra någon med en apa har inget med politiska meningsskiljaktigheter att göra.”

Det kan finnas ett samband mellan internet och den omfattande misstron mot eliter och experter, men det är svårt att se exakt vilket, skriver Ian Buruma, författare och redaktör för The New York Review of Books.

Roseanne Barr har ofta uttryckt befängda åsikter som inte kan knytas till någon särskild politisk uppfattning och betett sig besynnerligt på ett sätt som inte är typiskt för något, skriver Ian Buruma.Bild: Jordan Strauss
I slutet av maj lade det amerikanska tv-bolaget ABC abrupt ner komikern Roseanne Barrs sitcom Roseanne. I den spelade Roseanne Barr den Trumpälskande ”Roseanne Barr”, en kvinnlig motsvarighet till den oborstade och rasistiska patriarken Archie Bunker i den långlivade serien All in the Family – som i Sverige kallades Under samma tak.
Nedläggningen berodde inte på något rollfiguren ”Roseanne Barr” sagt i programmet, utan på att den verkliga Roseanne Barr i en tweet kallat Barack Obamas tidigare rådgivare Valerie Jarrett för resultatet av en korsning mellan Muslimska brödraskapet och Apornas planet.
Vissa reaktioner var helt förutsägbara, men lika bisarra ändå: president Donald Trump tweetade att ABC aldrig bett om ursäkt för ”allt hemskt som sagts om mig själv” i samma kanal, samt att en annan komiker, Samantha Bee, borde få sparken för hur hon uttryckt sig om Trumps dotter Ivanka.
Trumpmotståndare var snabba att påpeka att såväl Roseanne Barrs rollfigur som hennes tweet är exempel på den intolerans som presidenten själv uppmuntrar genom att bete sig som han gör. Många av dem tyckte det var bra att Barrs show lades ner.
Men båda sidor missar målet. Barr har ofta uttryckt befängda åsikter som inte kan knytas till någon särskild politisk uppfattning och betett sig besynnerligt på ett sätt som inte är typiskt för något.
Trumps åsikt, som upprepats av hans supportrar, att Bee är av samma skrot och korn som Barr eller värre, bortser från en avgörande skillnad. Bee har bett om ursäkt för sitt grova sätt att uttrycka sig när hon kritiserade Ivanka Trump för att hon inte protesterade mot sin fars invandringspolitik, men oavsett om kritiken var berättigad eller ej så angrep Bee president Trumps dotters politiska hållning.
Barr hånade Valerie Jarrett för den hon är. Att jämföra någon med en apa har inget med politiska meningsskiljaktigheter att göra. Det är rasism.
Ingen offentlig person behöver skyddas, vare sig juridiskt eller med uppföranderegler, när hans eller hennes politiska idéer angrips. Men aggressivitet som utgår från etnicitet är något helt annat och det är farligt. Ändå måste man ställa sig frågan om yttrandefriheten är ett skäl att försvara Barr. Ingenstans i världen är den lika starkt juridiskt förankrad som i USA. Nu var det ju ingen domstol som lade ner Roseanne Barrs show och yttrandefrihetens gränser är inte enbart juridiska.
Underhållningsindustrin och massmedierna är känsliga för den allmänna opinionen och anställda kan mista jobbet av kommersiella skäl, om de sagt eller gjort något som ogillas av ett stort antal människor.
Yttrandefrihetens informella gränser har att göra med sociala normer. De förändras inte bara med tiden, utan också beroende på vem som talar, när och var. För det mesta kommer komiker undan med sådant som skulle fälla politiker, universitetsrektorer eller domare. Innan Trump tillträdde gällde strängare normer för USA:s presidenters uppförande och uttalanden än för andra människors.
Eftersom normer i alla samhällen ständigt ifrågasätts, behöver vi komiker, romanförfattare och artister som utmanar gränserna. Deras arbete är inlägg i debatten.
Om ABC hade sparkat Roseanne Barr för något hennes rollfigur sagt, skulle hon haft anledning att protestera. Påhittade figurer måste få väcka förargelse. Många gillar inte rollfiguren ”Roseanne Barr” men plumpa och till och med rasistiska uttalanden är en del av showen och skiljer sig inte från vad skådespelaren Carroll O'Connor fick kläcka ur sig i rollen som ”Archie Bunker”.
Om Barr sagt det hon gjorde i ett slutet sällskap, hade det heller inte räckt för att lägga ner hennes program.
Frågan är hur man ska se på inlägg på Twitter. De är både personliga och en del av en persons publika framträdande, privata åsikter som görs offentliga, ett slags dokusåpa på en arena som passar en narcissistisk åsiktskrängare som Trump perfekt.
Förr hörde vi aldrig människors oredigerade åsikter, utom kanske i någon bar. Debattartiklar och insändare i papperstidningarna granskades av redaktörer som gallrade bort hatare, troll och dårfinkar. Sedan kom internet, där var och en kan lufta sina åsikter hur extremt obehagliga eller absurda de än är.
Det kan finnas ett samband mellan internet och den omfattande misstron mot eliter och experter, men det är svårt att se exakt vilket. Det vore lätt att skylla på den nya tekniken för det tycks vara så att kommunikationen via Twitter och kommentarer på nätet har stärkt uppfattningen att expertkunskap är onödig. Det ser vi i den politiska sfären.
Det är inte länge sedan politiker fattade de flesta av sina viktiga beslut bakom stängda dörrar, omgivna av expertrådgivare. Medborgarna fick i bästa fall kännedom om besluten genom tidningsartiklar, presskonferenser eller tv-nyheter. Det var inget idealiskt system. Lite mindre hemlighetsmakeri kunde ha räddat åtskilliga politiker från att göra ödesdigra misstag.
Nu bygger en del av de viktigaste besluten i världens mäktigaste demokrati på en twittrande presidents okunniga infall och oemotsagda fördomar. Han är lika plump som rollfiguren ”Roseanne Barr” och lika konstig som komikern Roseanne Barr. Skillnaden är att hennes twittrande är en fritidssyssla. Hans kan ändra mänsklighetens öde.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är författare och redaktör för The New York Review of Books.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen