Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Martin Schibli: Ett skepp kommer lastat – med ohållbar konst

Bild: PONTUS LUNDAHL
Innehållsförteckningar för varor och tjänster upplyser ofta om mängden koldioxidutsläpp. Men har någon sett sådan information på en skylt i entrén till en konstutställning?
Och hur ofta stöter man på en konstnär i depån för farligt avfall? Karlstad kommun beräknar att konstnärsfärg står för tio procent av kadmiumutsläppen i avloppen.
Samt: biennaler och mässor innebär årligen en ansenlig mängd flygmil för konstvärldens medlemmar.
Faktum är att konstvärlden inte tillhör något avantgarde när det gäller hållbar utveckling.
Många konstnärer berör frågor kring hållbar utveckling eller klimat i sin konst. Bigert & Bergström som nu visas på Dunkers är det tydligaste exemplet på profilerad klimatkonst. Internationellt är det kanske framför allt Olafur Eliasson som har hyllats för sitt engagemang för hållbar utveckling, en central tematik i hans konst. Men är han ett bra exempel? Studio Eliasson i Berlin har 90 medarbetare som jobbar med allt ifrån utveckling av nya verk och finansiering till konsthistorisk förankring. Snarare är studion ett exempel på hur konstens praktik anammat ett produktionsinriktat tänk ämnat att maximera utfallet på marknaden – den offentliga såväl som den privata. I en sådan strategi övergår produkten – alltså konsten – från att handla om intrikat djup till att bli yta och snabbkonsumerad underhållningskonst. Möjligen motsatsen till hållbar utveckling.
”Bigert & Bergström som nu visas på Dunkers är det tydligaste exemplet på profilerad klimatkonst.”Bild: Michelle Marie Roy
Andy Warhol insåg tidigt att konstnärens funktion förändras när konsten i första hand vänder sig till konsumtionssamhället. Det var därför han benämnde sin ateljé för ”The factory” och utåt sett anammade konsumtionssamhällets principer: målarduk rullades ut på golvet där motiven applicerades med silkscreenteknik för ökad produktivitet. Warhol visade att ateljén hade förvandlats från en studieplats till en produktionsfacilitet. Och i ett kapitalistiskt konstsystem är ateljén central för en konstnärs trovärdighet.
Produktionen av samtidskonst har ökat exponentiellt sedan 90-talet. Det beror på att nästan alla länder numera är kapitalistiska vilket i sin tur ökar efterfrågan. Men, det har också inneburit något helt annat – nämligen att det saknas avsättning för en betydande del av all konst som produceras idag.
I Sverige produceras det minst två containrar med måleri per dag. Endast en begränsad del av detta når över museitröskeln eller fungerar kommersiellt. Ändå produceras det – år efter år. Ackumulerat i världen rör det sig om volymer som mäter ett antal containerfartyg per år.
Så, vad ska vi göra med all konst som produceras? Konst som till stor del saknar den kvalitet som behövs för att hamna på gallerier och museer? Redan nu är frågan aktuell för många som hanterar konst i kommuner och landsting, vars lager bara växer av konst som inte längre får plats eller är önskvärd av medarbetare. Att sälja ut kommunens konst på andrahandsmarknaden är i regel inget snyggt förfarande då man bidrar till prisdumpning av konstnärernas verk.
En annan fråga – till följd av överproduktionen av konst – är att alltfler museer får förfrågningar om donationer av konstnärer eller av konstnärers dödsbon. Museer kan i dagsläget inte ta emot allt som erbjuds då det innebär både lagerkostnad och en skyldighet om framtida underhåll.
Och: en fundamental princip i ett civiliserat samhälle är att bevara kulturartefakter. Vi skickar inte konst till krematoriet. Det ger fel ideologiska associationer. Punkt. Men vem ska bestämma vilken konst som har värde och inte? Frågan är aktuell också för andra typer av artefakter, till exempel protesterar personal vid naturhistoriska museet i Göteborg mot politikernas krav att skyndsamt gallra och destruera föremål i samlingarna.
Även när det gäller social hållbarhet kan man fundera kring konstens praktik. Jag tänker då inte främst på de osäkra tillfälliga villkoren för konstnärer och kulturarbetare. Även om detta sätter fingret på ett bekymmer för konstvärlden – att den saknar vedertagen yrkesetik. Förmodligen utgår konstvärlden redan från att den är moralisk per se. Men kanske borde konstnärer fundera ett varv till? Konstnären Ai Weiwei uppmärksammas för sitt sociala patos världen över, men samtidigt är många av hans installationer genomförbara tack vare hans tillgång till billig kinesisk arbetskraft. Och det finns åtskilliga svenska erkända konstnärer som använder sig av gjuterier i Asien, där kostnaden och miljökraven är lägre än i Sverige.
Detta samtidigt som konstvärlden ofta kritiserar den globala ekonomins cynism.
Så, produceras det för mycket konst? Svaret får nog bli svävande. På sitt sätt har konsthistorien alltid handlat om hållbarhet. Konstens kvalitet handlar just om vad som är bestående – alltså hållbart över tid. Det kvantitativa, konventionella och instrumentella når inte konsthistorien.
Gå till toppen