Snart kommer Sverige att ligga i vad man kan kalla fotbollsskugga. Och inte bara Sverige utan också stora delar av den övriga världen. Det är väl egentligen bara i Nordamerika som man ännu inte har begripit att fotboll, soccer, är världens största sport, inte den där konstiga amerikanska varianten där hjälmförsedda muskelberg kolliderar och åsamkar varandra obotliga hjärnskador.

Inget sportevenemang är större än ett världsmästerskap i fotboll. Olympiska spelen får ursäkta; de har ju växt till en oformlig samling av allt mera bisarra former av idrott som få förutom utövarna själva och deras närmaste vänner bryr sig om. Eller så har OS börjat inkludera idrotter som redan har väl etablerade egna mästerskap; en olympisk guldmedalj i tennis eller golf väger lätt mot en grand slam-titel.

Nej, inget går upp mot det mästerskap som nu stundar. Det artar sig till några veckor av behaglig verklighetsflykt. Och inget fel med det – som verkligheten ser ut kan det finnas goda skäl att då och då fly från den.

Men bara för att man sparkar boll i Ryssland försvinner inte den hårda, råa och brutala verkligheten. När VM är avgjort och Tyskland har vunnit kommer en känsla av tomhet att infinna sig då vi inser att det faktiskt inte spelar den allra minsta lilla roll för vanligt folk vem som har vunnit och vem som har förlorat. Religionen har ibland kallats ett opium för folket; idag har idrotten, och då speciellt fotbollen, ersatt religionen som massornas favoritdrog.

För de flesta av oss är detta en ganska ofarlig form av drogberoende. Vi kan i så försvinnande liten grad påverka den sociala och politiska verkligheten att det inte spelar någon roll om vi under några veckor väljer att helt glömma den eller i varje fall hålla den på avstånd. Men detta är ett skört privilegium för oss lyckligt lottade som lever i någorlunda väl fungerande samhällen. Så länge det nu varar.

När festen är över blir allt som det tidigare var. Flyktingströmmarna över Medelhavet fortsätter som om inget hade hänt – och det har det ju egentligen heller inte gjort. Kina och Ryssland fjärmar sig alltmer och allt snabbare från de liberala demokratiska styrelseformer som naiva betraktare ansåg ligga i utvecklingens riktning. Ett av det senaste kvartsseklets mest ödesdigra misstag var den, som det skulle visa sig, ogrundade övertygelsen att marknadsekonomi och globalisering med ett slags inneboende och obönhörlig logik skulle leda till demokrati.