Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Fredrik Ekman: Att bygga en ny identitet i Nordkorea kräver nya lögner

Bild: Dita Alangkara
2008 stod jag och min kollega Magnus Bärtås och betraktade en märklig klippformation på berget Chilbosan i Nordkorea. 2006 hade man helt nära genomfört ett underjordiskt kärnvapentest i en dalgång. Det var väldigt svårt att föreställa sig att man två år tidigare sprängt en atombomb några mil inåt landet när vi betraktade de orörda, barrträdsklädda bergen. Den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA meddelade att testet ”bringat lycka åt militären och vårt folk” och var ”ett stort steg framåt i byggandet av en blomstrande, mäktig socialistisk nation”.
Efter provet, som satte skräck i hela världen, antog FN resolution 1718. Resolutionen innebär att det internationella samfundet blockerade all försäljning och överföring av material relaterat till Nordkoreas kärnvapenprogram, till missilsystem och okonventionella vapenprogram. Man la även till en punkt i resolutionen som riktade sig mot import av lyxvaror; antagligen för att pressa Kim Jong-Il på hans känsligaste punkt – hans sybaritiska livsstil. Det innebar: inga mer snöskotrar, inga Mont Blanc-pennor, Hermès-väskor eller Hennessy Paradis – den exklusivaste konjaken i Hennessys sortiment.
Nordkorea gick nu in i en identitet som kärnvapennation; en spelare på den stora arenan. Man var nu i besittning av ett verktyg för hot, påtryckning och nationell stolthet.
Att bygga upp landets identitet via officiella berättelser som försiktigt portioneras ut till medborgarna ingår i en lång tradition i Nordkorea. Vi mötte själva denna kulissvärld som berättelserna skapar när vi besökte landet. Vi befann oss på toppen av det ”heliga berget Baekdu” på 2700 meters höjd; ett berg vid vars fot Kim Jong-Il sägs ha fötts i en enkel timmerstuga. Vår guide berättade att ”Det heliga revolutionära bergets toppar alltid är snötäckta”. När vi försynt påpekade att de inte var snötäckta, upprepade vår guide att ”Baekdus toppar alltid är snötäckta”. Alltså: hur skulle vår grumliga, västerländska blick kunna se snön som i själva verket fanns på topparna? Orden skapar världen och inte tvärtom.
Så har skett när man förberett maktskiften inom Kim-dynastin. Någon gång skulle ju Kim Jong-Il gå bort; alltså måste överföringen av makten till en ny kropp förberedas via heroiserande berättelser; gudomligheten måste flöda över i sonen Kim Jong-Un innan faderns död.
Detta heroiseringsarbete av sonen gick smärtfritt och nu skall landet förhoppningsvis ge upp sin identitet som kärnvapenmakt. Men frågan är ju hur långt Kim Jong-Un är villig att egentligen gå i praktiken; mycket prestige står på spel, samtidigt som han nu riskerar att förlora sitt starkaste förhandlingskort. Redan 1985 inledde landet sitt kärnvapenprogram, och man har sedan dess etablerat en nationell berättelse om detta fantastiska storverk. Hur skall Kim Jong-Un skapa en berättelse som motiverar en eventuell nedrustning; hur skall denna berättelse fasas in i medborgarnas medvetande utan alltför mycket friktion?
Hittills har Nordkorea klarat att internalisera och vända varje motgång till en seger. Kanske står Nordkorea inför sin största utmaning om man nu verkligen fullföljer avtalet: att slutligen avliva det atommonster, som Kim Jong-Un och hans far under så lång tid fött i underjorden och hotat med att släppa lös så fort Väst pressat landet. Kim Jong-Un utan sitt atommonster, är lika hjälplös och patetisk som Tengil utan Katla.
Gå till toppen