Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mer hjärna än känsla i Oates nya roman

Joyce Carol Oates nya roman dränks i hjärna, skriver Stig Hansén.

Joyce Carol Oates.Bild: Dustin Cohen

Joyce Carol Oates

BOKEN. Mannen utan skugga. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers förlag

Vem är flickan som håller på att drunkna, hon som Elihu Hoopes ritar av då och då?
Många undrar, inte minst neuropsykologen Margot Sharpe. Hon undersöker Hoopes som är kring de 40, lite äldre än henne, och har förlorat sitt minne. Vi följer hennes forskning från 1965 och 30 år framåt.
Och Joyce Carol Oates följer Sharpe på en upplyst men mörk resa in i en forskningsvärld full med dimma och det träsk som Hoopes minne är. Steg framåt och kliv bakåt. Tester. Släktsamtal, mentala företeelser, förbryllande detaljer. Djupa samtal och fjäderlätta beröringar.
Och under och över allt detta finns det som Hoopes lärt sig: att inte titta, att inte vända sig om.
Det syns att Oates njuter (hon dedicerar boken till sin neuroforskande make). Hon får lägga pussel och sväva ut i öppnande berättelser och kliniska utläggningar. Kring detta flödar kärlek, svartsjuka, möten med andra som är vackra på ett färglöst sätt och alltid står där med en förstående huvudrörelse. Vi knuffas också in i anklagelser och förtrollningar som bryts.
Det blir en sorgesång i både dur och moll när vi får närgångna bilder av en man som till slut närmar sig de 70 och allt mer glider bort. Känner han egentligen igen Sharpe? Och vad ska Sharpe göra när hon tvivlar på testerna och på sina känslor, men snart ska skriva om sina forskningsrön? (Jodå, Nobelpriset nämns.)
Joyce Carol Oates språk är ovanligt levande, men ”Mannen utan skugga” dränks i hjärna trots all bestörtning och medömkan och de gripande livsskildringarna. Ja, Hoopes blir mestadels bara ett behärskat, mänskligt studieobjekt och jag tror att den här boken kommer att studeras av litteraturvetare just för att den är så innerligt rätt i varje liten detalj och i varje dramaturgisk upphöjning, och ändå så lättglömd.
Gå till toppen