Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Kristersson och Lööf visar att allianssamarbetet tjänar på oenighet.

Gott samarbete trots olika åsikter.Bild: Jessica Gow/TT
Allianspartierna behandlar fortfarande varandra med silkesvantar av oro för intern splittring. Så också i onsdagens partiledardebatt i riksdagen, denna mandatperiods allra sista.
Men kanske är Centerpartiets och Moderaternas relativt goda läge i opinionen bevis på att det här är fel strategi.
Statsminister Stefan Löfven (S) kom till debatten tyngd av sviktande opinionssiffror och väljartapp till soffan. Från talarstolen försökte statsministern desperat vrida om debatten till de välfärdsfrågor där partiet fortfarande har förtroende. "En folkomröstning om svensk välfärd", var det socialdemokratiska slagordet för dagen.
Men det ville inte de andra partiledarna prata om, och eftersom det inte längre är statsministern som sitter på problemformuleringsprivilegiet blev det heller ingen välfärdsdebatt.
Redan i det första replikskiftet mellan Löfven och Ulf Kristersson (M) hamnade debatten istället i den migrationspolitiska fålla som Löfven till varje pris vill undvika att trilla i igen, när Kristersson återigen lyfte frågan om en migrationsöverenskommelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna:
"Det är uppenbart att inget traditionellt politiskt block kan hantera den här frågan på ett bra sätt. Ni har bevisat det. Vi medger att vi tycker olika i alliansen. Då kan man inte låta prestigen gå före resultaten", sade en uppenbart självsäker Kristersson.
Att ett alliansparti så öppet flörtar med Socialdemokraterna hör inte till vanligheterna. Men frågan är om det gör alliansen någon skada.
I slutet av augusti 2004 satt fyra partiledare på en träveranda i västerbottniska Högfors och berättade att de i valet två år senare skulle gå fram som ett enat borgerligt alternativ. Allians för Sverige såg för första gången sitt ljus.
Det var ett historiskt ögonblick i svensk politik. Fyra partier vars oenigheter hade bäddat för åratal av socialdemokratiskt minoritetsstyre skulle nu arbeta fram gemensamma svar på Sveriges utmaningar, där alla partier skulle bidra, men där också alla partier skulle vinna något.
Efter valförlusten 2014 har fyra skadeskjutna partier försökt hitta sin plats, i allianssamarbetet och på den politiska spelplanen. Det har inte varit enkelt. Moderaterna, som tidigare haft den självklara ledarrollen i alliansen, fick under förra partiledaren Anna Kinberg Batra se sig omsprunget av Centerpartiet i förtroende för partiledaren. I juni 2017, några månader innan Ulf Kristersson (M) tog över partiledarskapet, befann sig Moderaternas opinionssiffror i nivå med katastrofvalet 2002. Idag står partiet med rakare rygg, och få tvivlar väl längre på att Kristersson blir statsminister om alliansen får bilda regering i höst.
För Centerpartiet har mandatperioden utanför regeringskansliet varit mer framgångsrik, och både partiledaren Annie Lööf (C) och partiet som sådant har belönats för sin konsekvens i profilfrågorna – och också det märktes i partiledardebatten. Förtroendet för Lööf som partiledare har stärkts betydligt de senaste åren, och i den partisympatiundersökning som SCB presenterade i förra veckan är det endast Centerpartiet som lyckats öka sitt väljarstöd jämfört med valresultatet 2006.
Moderaterna och Centerpartiet har båda ett relativt gott läge inför höstens val. Samtidigt är det just de två partiernas åsiktsskillnader som nu får Kristersson att sträcka ut en hand till Stefan Löfven – men utan tecken på osämja mellan Kristersson och Lööf. Kanske har dessa två faktiskt lyckats med konststycket att både profilera sig i alliansen och samtidigt visa lojalitet gentemot samarbetet.
Trots allt verkar få väljare sakna förtroende för att alliansen, om de bildar regering, kommer att lyckas hålla ihop.
Det är inte enkelt för något parti att fånga in de allt mer rörliga väljarna, och i brist på riktiga och partiskiljande valfrågor riskerar fler att gå till soffan än att rösta efter övertygelse. Moderaternas och Centerpartiets vind i ryggen är ett bevis på att viss oenighet inom en allians till och med kan vara bra.
Gå till toppen