Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Min mening

Läsartext: Det parti som undrar hur barnen mår får min röst

Är det först då vi reagerar, när barnen blir hemmasittare och det samhälleliga ansvaret inte har räckt till? Det skriver P. Barte.Bild: Alexander Larsson Vierth/TT
På 80-talet gick det ett program som hette ”Trasdockorna” på tv. Signaturmelodin lät oss förstå att de var trasiga och knasiga, med en skojfrisk röst. Lealösa barndockor som inte hade kraft att stå för egen maskin.
Så knasigt har det blivit nu att vi har trasiga barn. Alarmerande rapporter om stress och psykisk ohälsa och hög frånvaro från skolan. Är det först då vi reagerar, när barnen blir hemmasittare och det samhälleliga ansvaret inte har räckt till? När skolan och kommunen kan hållas ansvariga? Jag läser om barn som nått 18 års ålder som släpps som heta potatisar därför att skolplikten upphör. Trots att samma mentala ohälsa föreligger. Barn som har svårt för att komma upp på morgonen därför att ångesten har hållit dem vakna hela natten. Är det kanske viktigast att de kommer iväg till skolan och sitter av sin tid, trots att de är uppfyllda av svarta moln inombords?
Så länge människan är med och bidrar och hjälper till att upprätthålla samhälleliga funktioner så behöver vi kanske inte slösa samhällets resurser på att motverka den mentala ohälsa som så många lider av. Prevention verkar vara ett förlegat begrepp, solidaritet likaså.
Trasiga barn blir trasiga vuxna. En enkel ekvation kan tyckas.
Skolan är en viktig fråga i det kommande valet. Innan vi pratar om resultat borde vi emellertid prata om resan fram till målet. Det partiet som undrar hur barnen mår, inte hur många rätt de får på nationella provet eller hur det ser ut för Sverige i Pisa-undersökningarna, de får min röst”.

P. Barte

Läs mer:Skriv på Min mening
Gå till toppen