I höstas vittnade arton kvinnor i Dagens Nyheter om att de utsatts för sexuella trakasserier och övergrepp av den så kallade Kulturprofilen, Jean-Claude Arnault, vilket var startskottet för den akuta kris som Svenska Akademien nu befinner sig i.

Men vem är han? Och hur gick det till när han tog sig till den absoluta toppen i svenskt kulturliv?

Jesper Huor söker svaret på dessa frågor i sin nya P1-dokumentär "Kulturprofilen, kvinnorna och Akademien".

Det berättas att Arnault kom till Sverige 1969 för att gå på fotoskola och sedan pluggade filmvetenskap, men hoppade av efter första terminen. Han fortsatte ändå att hänga i filmhuset och hade snart – redan här – ett litet hov omkring sig.

Av gamla studiekamrater beskrivs han som en fransk filmstjärna i snygga kläder, och man får intrycket att han svepte in med en fläkt av världen i den kulturella avkroken Stockholm. En studiekamrat vittnar om hur Arnault – som hade stått på barrikaderna i Paris 1968 – lärde honom att tillverka molotovcocktails.

Jesper Huor har pratat med 100 personer i Arnaults närhet, däribland 29 kvinnor som anklagar honom för antingen kränkningar eller sexuella övergrepp (i programmet nekar han till allt, via sin advokat). De flesta anklagelser är dock redan kända från DN-reportern Matilda Gustavssons gedigna gräv.

Men Huor fördjupar bilden av den sociala spelaren Arnault, och dokumentären bjuder på många talande detaljer. Som när Arnault – utan någon direkt erfarenhet – fixar ett jobb som regissör på en opera ute i förorten, och sedan låter sig fotograferas framför Kungliga operan.

En annan kvinna vittnar i P1-dokumentären om hans visitkortssamling. Där fanns personligt handskrivna kontaktuppgifter till ambassadörer, förläggare och uppburna kulturpersoner. Arnault påstås ha varit på förnamnsbasis med Marita Ulvskog när hon basade på Kulturdepartementet. Frågan man ställer sig är om någon i Kultursverige har klättrat lika högt på så skrala meriter.

Med åren blev rebellen istället en fransk gentleman, en "vivör", med Horace Engdahls ord. Hur kunde en Akademiledamot och sedermera ständig sekreterare så till den milda grad tjusas av någon som framstår som en groupie i kulturvärlden? Visst. Forum var säkert en bra kulturscen – stjärnviolinisten Anna Lindal säger i Huors dokumentär att hon aldrig upplevt en bättre publik – men den samlade bilden blir att Arnault framstår mer som en simpel festfixare än en konstnärlig talang.

Man kan lätt föreställa sig hur omgivningen förblindades av hans franskhet (precis som Gustav III sneglade mot Frankrike när han grundade Svenska Akademien), hur vittnesmål om tvångsmässiga trakasserier avfärdades med att det var en kontinental livsföring. En gammal assistent är en av få i dokumentären som aldrig fick en "dålig vibb" av Arnault. Hon beskriver honom som en "tokig fransk gubbe, nästan klichéfransk" och det var mycket "rödvin och kultur och stora gester".

I decennier kunde han domptera omgivningen. Sedan kom metoo-rörelsen.