Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Maria G Francke: Ingmar Bergmans universum sträcker sig lika långt som till den där galaxen långt, långt borta

Gunnar Björnstrand och Victor Sjöström samtalar med Ingmar Bergman under en paus i inspelningen av ”Smultronstället” 1957. Filmen spelades bland annat in i Lund – här vid universitetshuset i Lundagård.Bild: Ture Hellström
Kanske kan det härledas till en speciell tidpunkt, när jag insåg den enorma dragningskraft som Ingmar Bergman kan utöva. Det var, som denna, en VM-sommar. Under värmeböljan 1994 såg jag för första gången ”Smultronstället”. Jag var i början av ett förhållande och vi var inne i fasen att vi utbytte filmer, musik och böcker som var extra viktiga för oss.
Jag var trött, nickade till, missade de sista ögonblicken när Isak Borg ser sina föräldrar i en drömscen till ett par spröda harpackord. Så när jag insåg att filmen var slut nappade jag åt mig fjärrkontrollen och körde tillbaka vhs-bandet till min killes förfärade skrik. Och mycket riktigt – med den manövern förstördes slutsekunderna på det slitna bandet och scenen raderades.
KRASCH!
Fjärrkontrollen åkte i golvet så att plastbitar spreds över parketten som konfetti – men sedan dess har vi sett ”Smultronstället” många, många gånger. Tillsammans med resten av filmerna. Läst, diskuterat. Och vi håller fortfarande på.
Jag brukar på cyniskt journalistvis säga att min bästa semesterdag var när Ingmar Bergman dog och jag åkte in till redaktionen och jobbade. Att jag fick vara delaktig i att sammanfatta, att blicka tillbaka. Från att han betydde ingenting i mitt liv kom han att betyda väldigt mycket. Men för några år sedan hamnade jag i en svacka, jag blev Bergmantrött. Jag hade sett alla filmer flera gånger om, läst massa böcker av och om Bergman och gått vidare. Trodde jag.
Men nu i samband med 100-årsjubileet har bokutgivningen, särskilt utgivningen av filmskaparens arbetsböcker 1955-1974, eldat på min Bergmankärlek igen och jag har passat på att se om några filmer – däribland ”Smultronstället”.
Därför var det underbart att landa i hörsalen på Språk- och litteraturcentrum på Lunds universitet i veckan som gick. Där hölls seminariet ”Ingmar Bergman: 100 years” med idel tungviktare på området. Professor Maaret Koskinen har skrivit flera böcker om Bergman och engelske filmhistoriken Peter Cowie har även han ägnat sig mycket åt Bergman genom åren. Anna Sofia Rossholm kom i slutet av förra året ut med ”Ingmar Bergman och den lekfulla skriften”. En fixstjärna är också Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Dessa var några av dem jag lyssnade på, jämte ett gäng välrenommerade Bergmankunniga från Lunds universitet: Erik Hedling, Olof Hedling, Ann-Kristin Wallengren och Lars Gustaf Andersson.
Föredragen som hölls var mycket akademiska och definitivt över min nivå. Det var perfekt. Eftersom det på ett effektivt sätt drog mig ur min Bergmandvala och fick mig att vilja dyka ner i några specifika grejer. Som till exempel:
• Se om ”Vargtimmen” och läsa manus. Jan Holmberg hävdar bestämt att texten är bättre än filmen. ”Jag ska inte vara så arrogant att jag säger att Bergman missade något i sitt manus när han filmade...men. När jag läste det drogs mattan undan för mig”, sa han.
Liv Ullmann och Bibi Andersson i ”Persona” 1966.
• Överhuvudtaget jämföra manus med filmerna och även med arbetsboken. Flera exempel finns på hur planerade scener – till exempel i ”Persona” där en sexuell scen mellan Liv Ullmann och Bibi Andersson förvandlades till enbart en smekning – varit mer explicita från början. Handlade det om självcensur eller något annat?
Erland Josephson) och Liv Ullmann i ”Saraband” från 2003.Bild: Bengt Wanselius
• Se om ”Saraband” och fundera över följande: Genom sin karriär använde Ingmar Bergman kvinnorollerna till att genomlida lidandet som han själv gick igenom. I film efter film. Fram till sitt sista stora verk – där gömde han sig inte bakom en kvinnas kropp längre. Hade han lyssnat på sina feministiska kritiker? Eller var det bara en rimlig avrundning i det som han visste skulle bli hans sorti?
• Göra ytterligare en djupdykning i hur filmerna talar med varandra. Att namnen går igen är möjligen kosmetiskt – Egerman och Vergérus är två exempel – men även teman går in i varandra. Allt är en uppföljare till allt i Bergmans verk men det är alltid något som stör, något som inte är riktigt ”rent”. ”Det är som 'Star Wars'!”, sa Maaret Koskinen. Är ”Saraband” en uppföljare till ”Scener ur ett äktenskap”? Kanske, kanske inte.
Det enda som är säkert är att det aldrig tar slut. Ingmar Bergmans universum sträcker sig lika långt som till den där galaxen långt, långt borta och hur långt jag än färdas kommer jag aldrig att komma fram.
”Ingmar Bergman: 100 years” pågår även under lördagen, mellan 15.00 och 19.30. För detaljerat program se här.
Gå till toppen