Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Förutsägbar uppväxtskildring vänder till något annat

Joel Mauricio Isabel Ortiz

BOKEN. Sången om en son. Norstedts.
Upptakten till Joel Mauricio Isabel Ortiz debutroman är klassisk för en samtida uppväxtskildring: vuxen son kommer hem till sin far för att ställa honom mot väggen och föra upp alla lögner i ljuset. Den här sonen har haft det jävligare än de flesta med en barndom full av våld, svek och förnedring. Scenen i radhusköket är norénskt laddad med en dialog som fullkomligt jäser av undertryckt vrede. berättarjaget kräver sina adoptionshandlingar, som fadern vägrar att ge honom. En lasagne står i kylen och blir aldrig uppvärmd. Sorti.
Men sedan utvecklar det sig inte riktigt som jag väntar mig. Den kavalkad av barndomsminnen som jag tror ska komma uteblir. I stället beger sig jaget till Stockholm och lever ut sin frustration i en destruktiv turboström av tvångsmässigt sex, våld och droger. Han är skådespelare och hyfsat etablerad men går stenhårt in för att rasera allt han har och dyka rakt ner i mörkret. De få vänner han har vänder han ryggen. Ursprunget till hans självhat – barndomens förödmjukelser – dyker bara upp i några få korta glimtar. Och när jag väl vant mig vid greppet tänker jag att det på sätt och vis är mer trovärdigt än den klassiska formen av uppväxtskildring. För vad orkar man minnas när livet är kört i botten?
Brännpunkten i ”Sången om en son” rör sig kring det förtvivlade nuet, hur man överlever när alla fördämningar brustit. Och Ortiz gestaltar det väl, med tryck och framåtrörelse i den slängigt raka jagberättelsen, som obönhörligt dunsar mot nollpunkten. Skildringar av missbruk kan vara trista, men Ortiz lyckas ge tristessen en trovärdighet och ett schwung som griper tag. Det som gör romanen så engagerande är också den totala bristen på sentimentalitet. Huvudpersonen är långt ifrån en hjälte: han är elak, våldsam och självömkande - och bitvis så osympatisk att jag känner långt mer värme för hans stackars vänner. Och bitvis står mig våldet upp i halsen. Men just därför blir det så effektfullt när det vänder och han mot slutet lyckas ta emot den ömhet som ges av de som orkat stå kvar.
Joel Mauricio Isabel Ortiz har skrivit en stark debut. ”Sången om en son” rör sig från sprucken bas, via avgrundsvrål, till sköraste sopran. Det är omskakande, rått och vackert.
Gå till toppen