Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Löfvens nostalgi saknar framtid.

Stefan Löfven (S) har det svårt i opinionen.Bild: Björn Larsson Rosvall/TT
Efter den febriga VM-sommaren 1994 nådde Socialdemokraterna strax över 45 procent i valet. Sedan dess har partiet enligt de senaste opinionsundersökningarna tappat nästintill en procentenhet per år. Inte ens en pallplats i VM i Ryssland skulle kunna lyfta partiet till några vidare nivåer i höstens val.
"Vi har förlorat valet, men vi är inget slaget parti. Nu siktar vi på att komma tillbaka. Men den comebacken i regeringsställning, den comebacken kommer jag icke att leda." Strax före klockan elva på kvällen den 17 september 2006, satte dåvarande statsminister Göran Persson inte bara punkt för tio års partiledarskap utan bekräftade också den brutna socialdemokratiska dominansen i svensk politik.
Det första försöket till Perssons utlovade comeback leds av partiets första kvinnliga ordförande Mona Sahlin. Den går i ärlighetens namn sådär. Fyra år efter Göran Perssons tal vid Norra Bantorget i Stockholm kan partiets sämsta valresultat sedan införandet av allmän rösträtt konstateras och Sahlin – med 28 års politisk erfarenhet i partiet – åker ut. Nu är det dags för comeback nummer två. Men trots att den nye partiordföranden Håkan Juholt tar sig an uppgiften med frustande intensitet, eller kanske på grund av det, blir det inte ens ett år på posten innan partiet panikbyter till den betydligt tryggare fackmannen Stefan Löfven.
Med Löfven lyckas partiet till slut. Efter valet 2014 är riket återigen Socialdemokraternas, och med det makten och härligheten.
Frågan är bara hur det står till med evigheten.
Ett av Socialdemokraternas främsta kännetecken är nostalgin. Det finns en intensiv längtan tillbaka till olika perioder i partiets historia, och nästintill varje politiskt förslag kan försvaras med hänvisning till gamla socialdemokratiska tänkare. Till och med partiets nya tänkare tänker som de gamla.
Att fråga socialdemokrater varför partiet tycker på ett visst sätt blir därför att försöka lägga ett pussel där såväl enskilda bitar som helhetsbilden på förpackningslocket har tappats bort. Är S allt mer konservativa syn på plikt, moral och rättelse i ledet ett gammalt socialdemokratiskt arv, eller ett brott med den historiskt progressiva socialdemokratin? Är dagens stränga migrationspolitik den traditionella linjen och öppenheten ett undantag, eller tvärtom? Svaren beror på vem du frågar.
Den som minns sin politiska historia vet att båda sidor troligen har rätt. Socialdemokraterna har traditionellt varit progressiva på gränsen till radikala i skapandet av välfärdsstaten, men konservativa i sin syn på nationen, medborgarna och den enskilda människan.
Under de senaste tio åren har det här förändrats. Idag ser vi ett parti som i allt väsentligt har tappat bort progressiviteten i samhällsbygget samtidigt som den mer liberala synen kring öppenhet och livsstilsval som kom med Mona Sahlin, gick i samma stund som Stefan Löfven föll för kraven på en återgång till den gamla arbetarkonservatismen.
Problemet med det socialdemokratiska nostalgivurmandet är att det inte har framtiden för sig: SCB:s senaste partisympatiundersökning visar att inte ens var femte väljare mellan 18 och 29 år tänker rösta på partiet, medan Löfven faktiskt skulle ha en chans att nå upp till siffrorna från 1994 om 65-plussarna fick bestämma.
Är det här Socialdemokraterna vill vara mindre än tre månader innan valet? Troligen inte. Men här kommer ett råd inför comebacken 2022: det är få som får komma tillbaka till scenen så länge de envisas med att bara spela uttjatade hits.
Gå till toppen