Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Moa Berglöf: Vi får aldrig vänja oss. Men vi klarar också detta.

Blommor och ljus på mordplatsen.Bild: Johan Nilsson/TT
Blommorna och bilderna är borta i korsningen Claesgatan och Ystadsgatan, just där Möllevångstorget tar vid. Från fönstret på kaffebaren mittemot, den som drar både Malmöhipsters och vanligt folk, syns inte längre några spår av att en 23-årig man sköts ihjäl tvärs över gatan i februari förra året.
Det tar en stund att vänja sig vid Malmö för den som inte är uppvuxen här, men det är inte på grund av våldet, de påstådda no-go-zonerna eller det faktum att malmöitiska kan vara svårt nog att förstå utan att blandas med slanguttryck på andra språk. Inte heller är det den mångfald på gatorna som fick moderaten Ann Heberlein att i mars i år twittra om hur hon kände sig i minoritet på Malmöfestivalen med sitt blonda hår. Det är de triviala sakerna som ställer till det, som vad som är söder och vad som är norr, hur allt egentligen hänger ihop. Det är skillnaden mot andra städer, där förorter och innerstäder sällan möts som de gör i Malmö. Stökigheten och känslan av närheten till Europa som förstärks varje gång man håller på att missa avfarten till Emporia och riskerar att hamna på bron.
Det är sättet att vara, där det burdusa blandas med det varma. "Du måste väl äta frukost. Du kan komma in och betala senare, inga problem". När mitt bankkort av någon anledning har slutat fungera och det inte finns växel på caféet som just har öppnat för dagen och där jag aldrig har varit förr, visar sig Malmö från den sida som är så typisk för staden: Det är lite rörigt ibland, men det löser vi.
Det är också den mentaliteten, den malmöitiska beslutsamheten, som ger hopp i tider som denna. Det är den vi måste hålla fast vid.
Malmö är en fantastisk stad, men det är inte enkelt att leva på en plats där människor skjuts till döds på öppen gata en mörk februarikväll, eller en ljus junikväll. Att rycka till vid skarpa ljud mitt på dagen, mitt i staden är ett surrealistiskt normalläge. Att polisen säger sig veta vilka som ligger bakom de grövsta brotten men inte kan göra något eftersom ingen vågar prata är ett svek och ett misslyckande för oss alla.
Ska vi vänja oss vid det? Får vi vänja oss?
Medan resten av Sverige glömmer och går vidare, lägger sig varje ny skjutning, varje nytt meningslöst mord som ett extra litet lager av sorg och vanmakt över vardagen i Malmö. Vem blir nästa offer för det meningslösa våldet? Vågar man leva och låta sina barn växa upp i en stad där våldet alltmer normaliserats och blivit en del av vardagen?
Det kan vara svårt att tycka om Malmö när unga män skjuts till döds framför våra ögon; i torghörn och på innerstadstrottoarer, på busshållplatser och på parkeringsplatser, i någon slags absurd djävulsdans. Men det är nu kärleken behövs som mest. Till staden, men också till dem som mist sina nära och som har svårt att se vägar framåt.
Fortfarande är trottoaren utanför internetcafeét vid Värnhem översvämmad av blommor och bilder på de mördade. Om ett år är förmodligen också de borta. Vardagen återgår till slut, för de allra flesta, och det är så det måste vara. Det är rörigt här ibland, men också detta löser vi.
Gå till toppen