Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Carl Frode Tillers roman är en hypnotisk läsupplevelse

De levande personporträtten gör "Bipersoner" till en bitvis hypnotisk läsupplevelse, skriver Oline Stig som genast vill läsa mer av Carl Frode Tiller.

Den norske författaren Carl Frode Tiller debuterade 2001 med romanen "Skråninga", "Slänt" i svensk översättning. Han har tilldelats en lång rad priser, bland andra Europeiska unionens litteraturpris och Liv Ullmann-priset.Bild: Ruud, Vidar

Carl Frode Tiller

BOKEN. Bipersoner. Övers Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund. Trolltrumma.
Vissa litterära bekantskaper bränner sig fast i medvetandet när man läser, man vet att man inte kommer att glömma dem. De fortsätter att dyka upp i ens drömmar, man tänker på dem som människor man faktiskt känner. Så är det med Peter i den norske författaren Carl Frode Tillers roman, ”Bipersoner”. Och när jag läser om honom slår mig det kanske självklara: det är inte de litterära figurernas egenartade karaktärsdrag som får dem att fastna i hjärnan utan hur de skrivs fram. För Peter, jag återkommer till honom senare, är en rätt vanlig kille, om än ovanligt strulig, våldsbenägen och ångestdriven.
Carl Frode Tiller är en av Norges mest tongivande unga författare, verksam som både romanförfattare och dramatiker. Han debuterade 2001 med romanen ”Skråninga”, som fick Tarjei Vesaas debutantpris. Därefter har han utkommit med fem ytterligare romaner, prisade och internationellt uppmärksammade. ”Bipersoner” är hans andra roman från 2003 och också den andra som utkommer på svenska, i skicklig översättning från nynorsk av Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund. Märkligt, kan tyckas, och kanske symptomatiskt för den nya kommersialiserade utvecklingen i branschen att utgivningen hamnat på det lilla ambitiösa förlaget Trolltrumma (som för övrigt borde byta namn eftersom de sysslar med kvalitetslitteratur och inte med andliga självhjälpsböcker, vilket förlagsnamnet lurar en att tro).
”Bipersoner” är en intrikat uppbyggd roman där fem personer kommer till tals i jagform under en tidsperiod på tjugo år. Fyra av dem är släkt med den verklige huvudpersonen, Thomas, som vi på så sätt ser ur olika perspektiv. Den femte personen är författaren Arnt, som grunnar över, och hemsöks av, sina romanfigurer.
Men även om romankonstruktionen är udda är det inte den som primärt gör ”Bipersoner” till en läsupplevelse – utan det sätt med vilket Tiller hanterar de olika perspektiven språkligt. Det är bitvis närmast hypnotisk läsning. Tillbaka till Peter, som jag inte kan glömma. Han är Thomas yngste son och har minst sagt halkat snett i livet: inget jobb, ingen tjej och en tickande ångest som han dämpar med droger och alkohol. Han hade lätt kunnat bli en socialrealistisk kliché, men Tiller låter mig kliva rakt in i hans hjärna och ta del av hans motsägelser, lögner och längtan att göra rätt, på en uppbruten och rytmisk prosa som liksom följer varje andetag.
Så, vad handlar ”Bipersoner” om? Familjerelationer. Svek, omedvetna och medvetna. Konstnärligt skapande och tron på en högre makt (Thomas hankar sig fram som musiker, hans bror Ivar är djupt kristen, och författaren Arnt, som är så egotrippad och osympatisk att det nästan slår över i komik, håller på att gå under av skapandets våndor). Nej, handlingen är inte så lätt att rekapitulera i en handvändning. Men ”Bipersoner” lever inte i kraft av sin handling utan i sina vibrerande och levande personporträtt. Jag vill genast läsa mer av Carl Frode Tiller. Gärna i en upplaga som är något mer påkostad och snyggare formgiven än Trolltrummas storpocket.
Gå till toppen