Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Är det operarevolution på gång?

Kvinnliga tonsättare förvisas ofta till korta format. Nu växer motståndet mot det musikaliska patriarkatet, skriver Hanna Höglund.

Victoria Borisova-Ollas nyskrivna ”Dracula” gjorde succé på Kungliga Operan i höstas.Bild: Carl Thorborg
När Isabelle Aboulkers queeropera ”Förvandlingar i helvetet” har Sverigepremiär i Malmö på fredag är det mer än ”bara en premiär”. Gruppen Den Andra Operan och skånska Operaverkstans satsning är en feministisk programförklaring i en vit och manligt dominerad konstmusikbransch som just nu skakar i sitt fundament. Alltfler kvinnor, och några män, med tioårsjubilerande föreningen KVAST (Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) i spetsen gräver fram andra kvinnors glömda eller förbisedda musik ur arkiven.
Till exempel Aboulkers vaudevilleartade, lesbiska kärlekshistoria från 1981 – en nedstigning i ett mytologiskt dödsrike där populärmusik från tidigt 1900-tal möter klezmer, kromatik och recitativ enligt barockmodell i en musikalisk hybridform. Av en tonsättare som är född i Frankrike med algerisk-judiskt påbrå.
De kvinnliga kompositörerna finns i mängder därute och har funnits hela tiden. Trots fördomen om att de inte skulle vara tillräckligt bra, att de inte håller vid en jämförelse med manliga tonsättare.
Men de har också av tradition varit förvisade till förvisso viktiga men betydligt mindre kreddiga sammanhang: det är inte bara Aboulker som skriver korta verk i kammarformat – inga femtimmars Wagner-operor här inte – eller komponerar för barn eller spelas sommartid utanför ordinarie säsong. För repertoaren på de svenska operahusen består till nästan hundra procent av verk skrivna av män.
***
När jag ringer upp Ditte Hammar, journalist, regissör och översättare på Den Andra Operan inför premiären av ”Förvandlingar i helvetet”, berättar hon att även om det någon säsong ser lite bättre ut utgör männen ändå runt 90 procent. Hammar har tröttnat på att det ser ut som det gör. Den Andra Operan, som förutom henne består av sopranen Hanna Fritzson och kostymdesignern och scenografen Bente Rolandsdotter, har en tydlig mission. De framför bara operor skrivna av kvinnor. ”Vi har länge fått lära oss att musikhistorien bara består av män, som om kvinnliga tonsättare aldrig har funnits”, skriver de på sin hemsida. ”Det stämmer inte. Nu är det dags att börja förändra musikhistorien.”
Och de är inte ensamma. En förutsättning för Den Andra Operans verksamhet är att sammanslutningar som KVAST finns och jobbar för att den kvinnliga representationen inom konstmusiken ska bli bättre. Fram i ljuset med de nu levande kvinnliga tonsättarna! Och de gamla!
Tonsättarbibliotek och verkförteckningar byggs upp online. Lobbyverksamhet pågår. Det här sker både i Sverige och i andra länder där liknande organisationer samarbetar i vad som skulle kunna kallas ett kulturellt flerfrontskrig i det tysta.
En parallell till de kvinnliga tonsättarnas situation finner man hos dirigenterna. Kvinnliga dirigenter får ofta dirigera körer eller amatörer istället för stora orkestrar vars symfonidominerade repertoar sedan tidigt 1800-tal varit tätt förknippad med myten om det manliga geniet med Ludwig van Beethoven eller valfri manlig dirigentlegend i den absoluta toppen. En myt som i sin tur är en så tacksam typ av ”berättelse” att man envist fortsatt och fortsätter reproducera den i alla möjliga och omöjliga sammanhang: Mannen är konstnär i kontakt med de Eviga Värdena. Kvinnan möjligen en god hantverkare.
Till saken hör också att inte bara tonsättarna och deras impressarios traditionellt sett har varit män utan också musikkritikerna och historikerna. De tonsättare som inte följt den vanliga mallen har varit lätta att vifta undan eller glömma bort. De kvinnor som gjort sig en karriär trots förväntningarna på giftermål och barnafödande har alltför ofta mötts av njugga omdömen av typen ”tänk att hon är så duktig trots att hon blott är en liten kvinna”.
Man hade kunnat kalla det skrattretande om det inte hade varit så jäkla sorgligt.
***
Tittar man på konserthusen i Sverige kan man se att de största svenska orkestrarna har blivit bättre de sista tio åren på att spela kvinnliga kompositörer. Det betyder att de helt klart är bättre än operahusen. Men att deras program ens skulle vara i närheten av att vara jämlika? Inte en chans.
De största förändringarna möter man istället hos de fristående operakompanierna, de mindre festivalerna och de vågade orkestrarna som verkar lite vid sidan om huvudfåran. Det var hos en sådan icke-typisk orkester, Blåsarsymfonikerna i Stockholm, som den första jämställda säsongen genomfördes för åtta år sedan och visade att det faktiskt var möjligt. Idag är det hos orkestrar som Musica Vitae i Växjö och Helsingborgs symfoniorkester som arbetet går vidare.
För det bär frukt, trots allt. Den kommande festivaltäta operasommaren lovar gott. Inte minst efter en höst och vår då Svitlana Azarovas lyckade barnföreställning ”Momo og tidstyvene” uruppförts i storformat på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Då Victoria Borisova-Ollas nyskrivna helaftonsverk ”Dracula” gjort succé på Kungliga Operan och visat att det inte bara krävs ett Kaija Saariaho-verk utan att även andra kvinnliga komponister kan spelas för utsålda hus. Saariaho som är västvärldens kanske största nu levande kvinnliga kompositör och den enda efter brittiska tonsättaren och suffragetten Ethel Smyth som fått en opera uppförd på anrika Metropolitan i New York.
I Sverige drar Den Andra Operans Aboulker-satsning vidare till Stockholm efter föreställningarna i Malmö. I september väcks musik av bland andra Francesca Caccini, den första kvinnliga operatonsättaren, till liv på Drottningholms slottsteater i föreställningen ”Syskonen i Mantua”, där Pia Forsgren och Maria Lindal står för regi och musikalisk ledning.
Och nyss kom jag hem från England där det råder något av en kvinnlig operatonsättarhype denna sommar. Bara i juni månad har inte mindre än tre nyskrivna verk uruppförts i och omkring London. 8 juni uruppfördes den brittiska tonsättaren Emily Howards science fiction-opera “To see the invisible” på Aldeburgh-festivalen i England. Ett verk som låter huvudpersonen sjungas av både en manlig och en kvinnlig röst i ett verk som kommit till genom en, som det verkar, högst ickehierarisk kollaborativ process där komponist, librettist, regissör och ensemble arbetar på lika villkor istället för att besluten tas uppifrån. Howard tog också hem en British Composer Award för sitt orkesterverk ”Torus” förra året i kategorin som av en händelse råkade delas av två andra kvinnliga kollegor.
Sättet att jobba i grupp, samarbeta fram ett verk, har Howard gemensamt med israeliska kollegan Na’ama Zisser, huskompositör på Royal Opera House i London. Zissers kammaropera “Mamzer Bastard” framförs i London den här månaden, och det gör också tonsättaren Tansy Davies “Cave”.
***
Alla är de av det kortare slaget med få sångare på scen och få musiker. Men det är som om dessa kvinnliga kompositörer tar det lilla formatet, vänder det till en styrka och ger långfingret åt operatraditionen och den manliga historieskrivningen. Experimenterar mer, är mer orädda. Man kan höra det i Howards röstliga klangexperiment som utmanar bilden av vad en operaröst är och ska vara. Man kan se det i en breddad sexuell representation på scen hos såväl Howard som Aboulker, möta det i Howards, Aboulkers, Zissers och Davies musikaliska berättelser om feminister, förförerskor, ateister, ortodoxa judar, samhällets utstötta och samhällets inkluderade, nutid, dåtid, änglar och djävlar. Det är som om de kvinnliga kompositörerna inte har något att förlora.
Om det faktiskt är en tonsättarrevolution vi bevittnar nu efter år av grundarbete och forskning är för tidigt att säga. Men det mullrar i kulissen. Nattens Drottning är på väg beväpnad med kulsprutekoloraturer och siktet inställt på det musikaliska patriarkatet. Och när hon sveper in på operascenen är det för att stanna.
Gå till toppen