Ett par trappsteg leder in i det svällande vita. Strax bredvid hotar det att också svälja "Ensamma pojkars hus". Det kunde vara bubblande skum, bolmande rök eller ett par moln som ruvar på marken. Ett står klart, vad det än är har det viss densitet. Lundakonstnären Bianca Maria Barmens gipsskulpturer har många kvaliteter, men det svävande och flyktiga hör inte till dem. Det är helt i sin ordning. Som jag ser det är de inte avsedda att vittna om tillvarons olidliga lätthet. Snarare modellerar hon känsligt fram dess tyngd.

Möjligen är det övergivenheten som okontrollerat växer, oron som motståndslöst slukar allt. Fast även det motsatta är möjligt. Som bomull skyddar det diffust mjuka mot allt ont. Liksom så ofta förr utgör gåtfullheten hennes styrka. Under åren har hon låtit den infiltrera det offentliga rummet, och med stillsamt suveräna skulpturgrupper - som på Malmös shoppingstråk - påmint om dimensioner bortom vardagens ekorrhjul.

Förmodligen är det ingen slump att jag i tanken snuddar vid nationalromantikens Prins Eugen. Såväl hans "Molnet" som "Det gamla slottet" från förra sekelskiftet undandrar sig på liknande sätt det sakligas logik. I likhet med Barmens arbete rymmer dessa målningar ett vemod och skönhet, vars mystik tycks glida genom fingrarna så snart jag synar den.

Ett fint exempel är skulpturgruppen "Evakuering 2" som väntar längre in i Falsterbo konsthall, där Barmen i sommar ställer ut. Här blickar en ensam hund melankoliskt mot fjärran, medan den svällande, formlösa massan materialiseras en bit bort. Den tålmodige spejaren återkommer i många skulpturer, där antingen en pojke, groda, hare eller apa tyst bidar sin tid. I vanlig ordning behärskar hon förmågan att växla mellan människa och djur, och ladda dem med samma existentiella frågor, samma mix av sökande, ömhet och sårbarhet. Men jag hade gärna sett att hon oftare arbetade i större skala. Här utgör enstaka verk som "Färd" lysande undantag.